Bonnie är fånge i en åldrad kvinnas kropp

Mycket är som bekant sorgligt med branschen jag är verksam inom. Men få saker gör åtminstone den här kritikern så frestad att skola om sig till socionom eller undersköterska som tanken på en viss typ av medieknegare som en gång i tiden eventuellt åtnjöt ett visst kulturellt kapital, men som i slutändan aldrig fick sitt stora break – eller åtminstone en trygg och fin tillsvidareanställning – och som ändå biter sig fast vid prekariatslivet, alltmer desperat jagande den cred som gått dem om intet.

Inte för att det är särskilt konstigt att man stretar på mot alla odds, få saker kan vara så berusande som att befinna sig i närheten av det man mest eftertraktar, och man lever ju på hoppet. Men det finns ju oändligt många fler drömmar som lämnas ouppfyllda än de som förverkligas, och när åren går kan en enveten karriärists forna relevans liksom omärkligt förvandlas till ett mycket ledsamt skämt.