För mig själv har det varit omöjligt att rösta på partier som samtidigt velat verka för att lämna unionen.

EU-parlamentet som en bas för att förbättra en union är ju dessutom svag om det inte finns rörelser utanför som verkligen kräver det. Och den som bara vill lämna har inte riktigt motivationen för att bygga dessa rörelser. Länge såg man snarare låga rösttal och allmänt missnöje mot EU som något radikalt i sig.

Men nu har först Miljöpartiet och senast Vänsterpartiet ändrat sig.

Partierna vill inte längre lämna EU, utan vill istället göra det de kan för att EU tvärtom ska kunna agera mer än tidigare. Motivet är självklart klimatfrågan. Det går inte att driva den politiskt och vara emot att de verktyg som finns, exempelvis unionens parlament, används för att mota hotet.

Klimathotet måste politiskt styra kommuner, regioner, länder och union.

Det är dags att agera nu.

Frågan är större än alla andra tillsammans och även om klimatåtgärder måste genomföras med social rättvisa och jämställdhet (annars kommer inga förslag fungera) så är sociala frågor och rättvisefrågor som inte tar hänsyn till klimathotet rätt meningslösa.

Det är kris och det partierna gör ska bedömas utifrån hur man agerar i denna kris. Då är det ju enkelt att rakt avvisa fascister och högerextrema som förnekar krisen och försöker få valet att handla om deras konspirationsteorier. Men hur är det med de borgerliga? Inom EU har tidigare flera borgerliga ledamöter varit pådrivande som enskilda aktörer. (Tänk Anders Wijkman som ledamot för Kristdemokraterna.)

Borgerliga partierna

Det finns idag ingen borgerlig klimatpolitik, varken på nationell eller europeisk skala. Det finns däremot gott om borgerliga förslag som handlar om att bromsa omställningen, minska de effekter den kan få på bolagens frihet och självklart minska de nödvändiga investeringarna till förmån för skattesänkningar.

Borgerlig klimatpolitik handlar om att det mesta ska få fortsätta som nu, de borgerliga går i rad efter företagen som orsakat krisen och väntar på och accepterar deras förslag. Och det är ju förslag som inte är i närheten av att lösa något.

Bästa exemplet är kanske borgerlig vurm för diesel i många år och senare tids vurm för mer kärnkraft. Det parti som sticker ut – Centerpartiet – har istället låst sig i tesen att klimathotet kan lösas med biobränsle och bioenergi. Det är kanske inte så konstigt med tanke på partiets ursprung, men ändå en återvändsgränd. Centerpartiets agerande mot klimatskatter är också ett exempel på att de ekonomiska teserna man drivit om sänkt skatt går före klimathotets verklighet.

Socialdemokraterna

Socialdemokraterna har förlorat makten i Europa. Från att ha varit den starkaste kraften är man idag i ständig minoritet mot de borgerliga grupperna. I EU-parlamentet är det inte lika viktigt som i ett land, parlamentets beslut och förslag genomförs i en ständig förhandling mellan olika krafter. Ingen grupp styr själv.

En stark reformistisk kraft skulle kunna göra nytta i denna ständiga kohandel, Socialdemokraterna är förhandlingsvarelser och klimathotet kräver lösningar som hela tiden gör ”det man kan”. Det går inte att tänka fram ett systemskifte i produktionsfrågan. Det går däremot att skapa i del efter del.

En röst på rätt S-kandidat skulle alltså kunna göra det lättare för rörelser att få gehör in i förhandlingsrummen.

Men det finns en sjukdom som samtidigt bromsar.

Socialdemokraterna som parti (och regering) styrs av teorin att såväl nationen som unionen ska minska sina investeringar eftersom man vill ”minska skulderna”. Man är låst i ett tänkande där offentligt sparande är bra medan offentliga investeringar gör politiken svag.

Det är också därför Socialdemokraterna aktivt motarbetar varje försök att öka ekonomisk makt åt unionen genom olika europeiska skatter. Skatt ska vara nationens fråga och det här bromsar klimatpolitiken rejält. De stora klimatomställningarna – vi pratar energi, matproduktion och transporter – är nämligen övernationella frågor som kräver europeiska investeringar.

Min tro är att Socialdemokraterna kommer hamna i denna låsning i fråga efter fråga. Gärna järnväg men inte förrän det är försent. Mera motorväg för det gynnar sysselsättningen. Flyg i Sälen…

Jag har röstat på Socialdemokraterna i flera val men med klimathotets akuta skugga blir den ekonomiska politiken än mer kontraproduktiv. Det går inte att skryta om ”sänkta EU-avgifter för Sverige” samtidigt som man vet att EU borde ha betydligt större ekonomiska muskler i omställningsfrågan.

Miljöpartiet

Miljöpartiets trovärdighetsproblem handlar om att man sitter i en regering som är ansvarig för att de svenska utsläppen ökar. Det har ingen betydelse att man inte velat det, det är ändå effekten av den politik man fått igenom.

Segrar vad gäller klimatlag och avtal om exempelvis livsmedel eller fiske är i mina ögon uppförstorade jämfört med den breda politik som förts och där klimathotet faktiskt ökat. Miljöpartiet har inte kunnat ta strid för klimatet, man har fått ta strid för små förslag som inte är dåliga men som inte förändrar.

Nu är EU inte Sveriges riksdag eller regering. De föreslagna kandidaterna kan säkert göra lika stor nytta i parlamentet som tidigare MP-ledamöter gjort. Carl Schlyter, Isabella Lövin, Max Andersson med flera. De gröna har envist drivit frågor som försvarat miljön och demokratin.

Men i klimathotets akuta läge finns en fråga där jag tycker man fortfarande gör sig maktlös.

Miljöpartiet driver tesen liksom Socialdemokraterna om ”sunda statsfinanser”. Det betyder att det privata näringslivet ska genomföra omställningen. Miljöpartiet sparar sig fattig.

Sedan är Miljöpartiet inte klart i den viktigaste springnotan som nu växer upp i framförallt Norden. Man slåss för ”fossilfrihet” vilket idag betyder en satsning på utsläpp som inte räknas, men som ändå finns. Biobränsle för bilar till exempel. De biogena utsläppen i Sverige är redan lika stora som hela trafikens men ändå ska de få öka. Det här är en fejkomställning som kommer tokstoppas (liksom etanolen stoppades) när utsläppen fortsätter öka. För klimatet bryr sig inte om vad vi kallar ”klimatneutral energi”. Sker det utsläpp så ökar växthusgaserna här och nu. Och det är här och nu som är problemet.

Nej, det här gäller inte hela Miljöpartiet. Det finns de – exempelvis Daniel Helldén i Stockholm – som kräver elektrifiering istället för bioenergi.

Men i EU har inte Miljöpartiet varit tydliga.

Och jag tror tyvärr man kommer vika sig och säga att bioenergi är renare än fossilt. Trots att man vet bättre. Och då blir en röst på dem en chansning, även om jag tror de har riktigt duktiga EU-politiker i namn som Pär Holmgren och Alice Bah Kuhnke.

Vänsterpartiet

Jag har alltid haft svårt för Vänsterpartiets plakatpolitik i EU frågan, i debatter jag haft med Jonas Sjöstedt har jag sett den sämsta sidan av demagogi i just EU-frågan. Och inför förra EU-valet var man genant dåliga i att presentera någon politik alls som skulle kunna utmana Socialdemokraterna eller de borgerliga i EU-frågan.

Men i praktiken har partiets ledamot Malin Björk gjort bra saker. Kanske inte i första hand i klimatfrågan men i feministiska frågor och sociala rättvisefrågor. På senare år har Vänsterpartiet också börjat knyta riktiga samarbeten med andra vänsterkrafter i EU (vilket nog är lättare nu när man vill vara kvar). Ett grönt investeringsprogram i en europeisk investeringsbank är inga dumma förslag och inte heller beskattning över nationsgränser. Förbud för nya fossildrivna bilar efter 2025 är nödvändigt, men då måste man nog klarare säga att de istället ska gå på el. Ja, man måste välja väg där.

Vänsterpartiet har en svaghet i EU som handlar om dess egen, men också systerpartiers inställning till unionen. Man har en svag röd grupp i parlamentet som har svårt att få samarbeten med de andra. Man hamnar vid sidan om.

Möjligen kommer ett nytt parlament där de borgerliga försöker luta sig närmare nationalister och högerextrema ge nya möjligheter till bättre samarbete med socialister och de gröna.

Feministiskt initiativ

Jo, jag har röstat på Feministiskt initiativ i en del val men inte Europavalet. Jag tror Soraya Post gjort nytta både för feminismen som sådan och särskilt för utsatta minoriteter i EU. Partiets klimatprogram är lika gott som Miljöpartiets eller Vänsterpartiets. Problemet är snarare att en röst riskerar att göra ingen nytta.

Orsaken är att klimatfrågan inte handlar om att tycka rätt utan att vara del i en rörelse som gör rätt. Och här har Feministiskt initiativ hamnat vid sidan om, ungefär som Metoo blev en stor framgång för feminismen men inte blev det för partiet. Klimatfrågan handlar ju dessutom om ett hot som drabbar kvinnor hårdare än män.

Jag har ingen förklaring på varför det är så här, varför Feministiskt initiativ inte stöds av rörelser som de egentligen står nära. Men det påverkar mitt val.

Vändpunkt

Det nya partiet profilerar sig självklart som det mest konsekventa klimatpolitiska partiet. Nu tror jag man bildat partiet för snabbt eftersom det saknar händer och fötter. (Det kan man i och för sig säga om alla nybildade partier, men studerar man partiers historia så ser man att de som överlever och får makt att agera oftast är skapade ur andra rörelser, inte vid sidan om dem).

När Dagens ETC frågat ut partiets företrädare är det dock svårt att förstå den verkliga skillnaden mot Vänsterpartiet eller för den delen Miljöpartiet (som ju är radikalare i valkampanjstider än i regeringstider.)

Partiet hävdar att man har en systemkritik som går långt utöver de andra partierna.

Man vill byta ekonomiskt system, men menar också att det är en förutsättning för att klimathotet ska kunna motas. Man säger ungefär att varje åtgärd som inte agerar mot den tillväxtbejakande ekonomin och dess konsumtionshets blir en låtsaspolitik.

Den teorin har jag svårt att acceptera. Jag ser inte den ekonomiska systemförändringen som något som kommer av att man tycker det eller beslutar det. Jag ser det som något som sker när människor organiserar sig och gör annorlunda. (Tänk solel.) Det är inte antingen eller, det är ur klimataktiviteter och politik som en ny ekonomi föds.

Okej, så har jag tänkt.

Men nu ska man ju också rösta och det finns bara en röst man kan ge.

Efter ett tag beslöt jag mig för att helt enkelt personrösta. Jag valde en kandidat från trion V, MP och Vändpunkt som jag tror kan göra mest nytta för att öka klimatkampen utifrån det parlamentet kan göra.

Det är inget enkelt val, jag har stor respekt för flera av dem utifrån just tanken vad de kan göra och driva som individer i en extremt viktig period. Samtidigt anar jag att flera av dem kommer in i parlamentet utan min röst, som Pär Holmgren (MP).

Så jag kryssar Rikard Warlenius (V) och inser att jag kanske gett honom ett mardrömsuppdrag i att bryta klimatpolitiken ut ur partitvångströjorna.

Men nu är rösten lagd.