Kvar blev då att försöka skapa en så starkt motiv som möjligt till att kunna lägga ned utredningen. För att göra det så var man med så stor trovärdighet som möjligt tvungen att skaka fram en mördare som så många som möjligt kunde enas om.

Det blev den så kallade Skandiamannen, en man som hela tiden figurerat i utredningen men utan att ha blivit tagen på riktigt allvar.

Svagheten med Peterssons och Palmegruppens utpekande är att de inte har lyckats presentera mer än ytterligare en teori. Det finns fortfarande ingen teknisk bevisning och eftersom mannen själv, Stig Engström, är död sedan 20 år kan han inte tas in för nya förhör.

Vad Petersson har gjort är att helt enkelt gå igenom allt material från början och göra nya tolkningar av det. Det är möjligt att han har rätt när han pekar ut Stig Engström som den skyldiga, men det är också möjligt att han har helt fel eftersom det inte finns några hållbara bevis – ingen smoking gun som det brukar kallas i deckare.

Trots att Petersson säger att han inte vill kritisera tidigare utredningar gör han det indirekt. Det är uppenbart att han menar att det sätt som mordutredningen sköttes på under Hans Holmér har förstört alla möjligheter att lösa mordet. Och mycket talar för att det är en korrekt analys – att Hans Holmér med sin vilja att skylla mordet på kurdiska PKK effektivt såg till att mordet inte skulle kunna klaras upp – se där, här finns en möjlighet till ytterligare en konspirationsteori.

Det betyder dock inte att spekulationerna kring vem som mördade Palme nu tagit slut. Alla tidningsredaktioner, radio, tv och alla privatspanare som haft mordet som stor inkomstkälla, kan fortsätta sitt arbete. Jag arbetade på Aftonbladet vid tidpunkten för skotten på Sveavägen och jag har ingen aning om hur många löpsedlar som jag och andra gjort på mordet. Och det är väl tur för media att i den kris som man befinner sig nu så kommer man ändå att ha Palmemordet sälja på.