Hon fick inte ärva den starkaste handen, Nooshi Dadgostar. Istället ett slags hemligt avtal mellan Jonas Sjöstedt (V) och Stefan Löfven (S), men kombinerat med ett löfte om att aldrig någonsin ge sitt stöd till en regering som går vidare med marknadshyror. Det är en belastning, att tidigare partiledning lät sig nöjas med vad som kanske mest var ett vagt muntligt löfte. Men det utgör också en frihet.
Dadgostar är inte kontrollerad av någon bindande uppgörelse. Hon kan fokusera på politik snarare än spel, på att tillvarata väljarnas intresse snarare än navigera smart för 2022.
Vänstpartiets partiledare har hånats senaste dagarna. Hon kallas naiv. Hon kommer ju aldrig lyckas fälla regeringen. Hon kommer bara att få Sverigedemokraterna på sin sida – vilket är exakt vad hennes politiska motståndare önskar, för nu kan de permanent hävda att både hon och Jimmie Åkesson (SD) utgör impulsiva, oseriösa ytterligheter. Sedan, om hon mot all förmodan faktiskt lyckas fälla Löfven, blir det blåbrunt, nationalism och garanterat marknadshyror ändå.
Kritikerna tänker spel, de tänker inte politik.
För att förstå Dadgostar är det ett misstag.
Hon vägrar bli överkörd.
Hon vägrar – och i detta har hon partiet med sig – slussa igenom förslaget som skulle lägga grunden för marknadshyror inte bara i nybyggda lägenheter utan hela beståndet (att det är slutmålet har Centerpartiet själva uttryckt).
Frågan är om Löfven tänker spel eller politik?
Han är låst av januariavtalet, av Annie Lööfs (C) ideologiska hållning, men han saknar inte manöverutrymme. Socialdemokraterna är förslagna vad gäller att begrava reformer, täcka dem under departementens damm, även när det är reformer som andra partier gått till val på.
Frågan är till sist: Förstår statsministern Dadgostar?
Det verkar inte så. Tvärtom verkar strategin vara att helt enkelt hoppas att Vänsterpartiets villkor är elastiskt nog att dras ut ända till september 2022. Men nu har han bara 48 timmar, till på torsdag förmiddag.
Och om det blir nyval?
Inte sannolikt, men kan hända.
Dadgostar vänder sig då direkt till tre miljoner hyresgäster och till det inte obetydliga antal bostadsrätts- och villaägare som vill ha värdig, trygg, hållbar lösning.
Hon gör det i så fall med politik, utifrån övertygelse och inte nuvarande parlamentariska läge.
Hur bekväm är Löfven med det scenariot?
