Radikala, nationalistiska strömningar fungerar inte så att de sjunker samman när andra tar över deras budskap. Nej, de växer. Och för att sammanfatta den politiska utvecklingen efter valet så handlar det om bekräftelse och normalisering.

Ebba Busch Thor lovade att det var helt omöjligt att samarbeta med Sverigedemokraterna. Nu talar hon istället om ett konservativt block, om att väljarna bara har alternativen att rädda Sverige eller att förlamas av beröringsskräck gentemot Jimmie Åkesson.

Hon har belönats med ett starkt valresultat (6,3 procent) och en smått sensationell SCB-mätning i maj (13 procent). Så vad är det som har hänt? Varför har hälften försvunnit på bara sex månader?

Partiledningen har konsekvent hållit sitt skarpa, konfrontativa tonläge. Men alla kristdemokrater är inte Busch Thor. Det blev uppenbart i juni. Då röstade riksdagen för utökad anhöriginvandring. Lagförslaget stöddes då av regeringen, Centerpartiet, Liberalerna – och Kristdemokraterna.

”Tack och hej, hade tänkt rösta KD, där sprack det som ett byxarsle”, skrev en mycket upprörd man på Twitter, och åtminstone i sociala medier nådde reaktionerna snabbt stormstyrka, för där ansåg många att Kristdemokraterna vikt av från målet att starkt begränsa, helst omöjliggöra, migration.

Sverigedemokraterna kastade sig över det beslutet, denna kanske sista markering av Kristdemokraternas mer medmänskliga och mindre högerpopulistiskt lagda falang. Moderaterna visade heller ingen pardon.

Nu faller Kristdemokraterna som en sten. Busch Thor har krishanterat under hösten. Men det var först någon vecka in i november som Kristdemokraternas riksting fattade beslut att skärpa kraven på anhöriginvandring, så att även ensamkommande barn ska omfattas av ett försörjningskrav.

Skadan var redan skedd. SCB-mätningen genomfördes 28 oktober–26 november. Då hade svekdebatten rasat hela sommaren, ivrigt påhejad av det konservativa blockets numera största parti. Originalet. Som alltid kan vara lite mer rasistiskt och extremt. Som just nu har den extraordinära fördelen att de två andra konservativa partierna ängsligt springer i hasorna, till synes utan egen politisk riktning.

Sverigedemokraterna äter sina plagiatörer så fort de lämnar den planhalva som inte tillåter något annat än nationalism. Kristdemokraterna och Moderaterna har låst in sig. Kristdemokraterna upptäcker nu vad det kan kosta. Moderaterna kommer att göra det förr eller senare.