Den som kämpar för rättvisa, som organiserar människor i kamp mot förtryck och som alltid tar strid för att de som inte kan försvara sig själva, som inte sitter på mäktigt kapital eller har en egen stark röst ska kunna få rätt ändå.

Avslöjanden om sexuella övergrepp och trakasserier inom fackföreningsrörelsen må komma som en överraskning för många. Men fackföreningsrörelsen kan inte förväntas vara i princip den enda instansen som skulle vara isolerad eller fri från strukturer som genomsyrar samhället i övrigt. Den som tror att en så stor rörelse, vare sig det handlar om fackföreningar som organiserar arbetare, chefer eller tjänstemän, är befriad från de strömningar, den könsmaktsordning och den struktur som råder i samhället i övrigt, är naiv.

Det är egentligen ganska logiskt. Finns sexismen på arbetsplatserna finns den ju givetvis även i fackföreningarna, som ju består av folk från arbetsplatserna.

Vittnesmål finns att hämta i alla förbund, och tillsammans utgör de den samlade fackföreningsrörelsens absoluta skamfläck. Ändå pratas det ganska lite om dem. Och man försöker absolut göra något åt problemen. Genom punktinsatser här och där, varningssamtal och omflyttningar. Genom att hålla allt inom föreningsväggarna, undan offentligheten.

Det är högst beklagligt, men samtidigt på ett sätt förståeligt, att fackföreningar har anammat en tystnadskultur kring intern sexism. Rörelsen är måltavla för oerhört starka intressen som lever för att skada den, försvaga den och till slut radera den helt.

Det är den största skräcken för alla fackligt aktiva – att se sin förening skadad. För man vet mycket väl vad som händer om fackföreningarna försvagas eller krossas. Då lämnas alla, ingen undantagen, helt utlämnade att bli utnyttjade av skrupellösa arbetsgivare.

Men problemet kvarstår så länge man inte på riktigt vågar syna sig själv och vara självkritisk. Att kvinnor ur fackföreningsrörelsen nu säger ifrån är viktigt och ett riktigt sundhetstecken, även om det är i en fruktansvärd fråga. Det handlar om kärlek och lojalitet med den större saken – man vill se sin rörelse rensad från skit helt enkelt, för att kampen ska kunna gå vidare sedan.

Fackföreningarna har mycket arbete framför sig. Den som misslyckas har mer att förlora än många ens kan föreställa sig.