Josefin Nilsson blev offer för en man som förstörde hennes person, hennes kropp och hennes liv. Han misshandlade henne så grovt att hon fick ägna resten av sitt liv med att försöka läka psykiskt och fysiskt. Men medan hon kämpade för sitt liv och aldrig fick sin historia riktigt berättad, eller snarare hörd, kunde hans liv fortsätta som vanligt. Han fick en futtig villkorlig dom och förlorade varken sin plattform, sin karriär eller sin stjärnglans. Hennes liv däremot, det förstörde han.
I efterdyningarna av dokumentären ”Älska mig för den jag är” om Josefin Nilsson har hennes förövare gått ut och beklagat sig. I hans förvrängda värld finns det ”en hel kvinnoorganisation som kan tänka sig bli upprörda” över vad han själv kallar för 20 år gammal skit. Han har redan ”genomlidit domen”. Han kan medge att han slagit Josefin med ett knytnävsslag mot revbenen en gång, för att hon skulle lugna sig, men nu är, vilket han noga påpekar, ”människan död och kan inte höras”. Det gör honom oantastlig. Tror han.
På internationella kvinnodagen ställde sig en av Sveriges största tidningar frågan ”folkdomstol eller feminism”. En fullständigt banal fråga – som om det ena utesluter det andra. Som om det ens skulle vara en möjlighet att vi, i ett samhälle som konstant sviker när kvinnor försöker få rätt mot sina förövare, skulle kunna nöja oss med att vara tysta och fogliga.
Josefin Nilsson gjorde allt hon kunde. Hon stred för sin sak i rätten. Men de flesta män som misshandlar, hotar och utsätter kvinnor för övergrepp kommer undan. Och de som ändå döms får, precis som Josefins förövare, ofta milda straff. Många rättsprocesser kantas av vad som inte kan benämnas som något annat än misstroende och sexualiserande. Ville hon inte egentligen? Har hon inte hittat på allting ändå? Varför tog det så lång tid att anmäla? Vad hade hon själv gjort då, innan han slog? Polisen prioriterar inte våldtäktsmål lika högt som våldsmål som oftast drabbar män. Kvinnors förtroende för rättsväsendet sviker – och det finns det fog för också.
Som ett svar på den orättvisa som råder ser vi det som kallas ”folkdomstolar”. De kvinnor som protesterar, debatterar, skriver om och rasar mot mäns förtryck och övergrepp kallas lynchmobbar och bråkstakar. Så görs de förtryckta på ett effektivt sätt till de som förtrycker medan de riktiga förtryckarna görs till offer. Man ska inte gräva upp ”gammal skit”. Om det har gått några år och mannen i fråga är en ”schyst snubbe” ska det glömmas. Männen ska alltid kunna leva vidare mer eller mindre oberörda och utan att på riktigt ändra sig eller ens begripa vad de gjort.
Vi får inte säga namnen på männen som dömts i domstol. Och vi får inte säga namnen på dem som kommer undan heller. Det är svårt att inte känna vanmakt. Det är svårt att inte fyllas med raseri av att män i Sverige kan orsaka kvinnor gränslöst psykiskt, fysiskt och sexuellt lidande, ibland ända till döden, och oftast därefter kan fortsätta leva sina liv som vanligt, faktiskt lite oberoende om de döms eller inte. De får jobba vidare, deras liv går vidare. De får synas i TV, höras i radio, ge ut böcker om sina enorma tragedier till liv i vilka de framhåller sig själva som offer, de får stå på scener, ge ut skivor och skriva i tidningar. De får fortsätta flanera i en omgivning som antingen förlåter eller tiger.
I ett telefonsvarsmeddelande till Josefin talade den man som förstörde hennes liv en gång, bland annat, in ”Jag vaknar av hat till dig. Ett enormt jävla hat. Jag lovar dig min hämnd, den kommer att bli ljuv. Jag ska tänka ut något raffinerat åt dig, just åt dig”. Nu är hon död och det går bara att spekulera i vilken lättnad det ändå måste kännas som för honom.
Jag behöver inte skriva ut hans namn. Men det går att uttala på andra sätt. Vi vet ju vem det handlar om. Låt detta statuera ett exempel, låt honom vara den sista som kom undan.
