Kommentar. .

2021-03-16 12:10
Bild: Privat, Johan Nilsson/TT
Puffetikett
Dagens ETC

Därför fyller tanken på vaccinpass mig med obehag

Starka kommersiella krafter trycker på för att det ska införas ett slags passerkort för den som blivit vaccinerad. Men vad händer med dem som inte kan, inte vågar eller rakt av vägrar?

Det är deras samhälle också, lika mycket som mitt.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Jag skulle utan att blinka vaccinera mig mot covid 19 i morgon, och jag hoppas att så många som möjligt gör detsamma, om inte för sin egen skull så i solidaritet med andra.

Ändå fyller mig idén om vaccinationspass för inrikes bruk med obehag.

Att många nu längtar intensivt efter att kunna gå på teater eller konsert eller att åter trängas i shoppingpalatsen och att det finns starka kommersiella krafter som trycker på för att vaccinationspass även ska kunna användas som passerkort inom landet är fullt begripligt.

Fördelarna för näringsliv, medborgare och stat är uppenbara. Med passen skulle man, tänker sig förespråkarna, kunna öppna verksamheter lite tidigare och smyga igång återhämtningen av ekonomin redan innan smittan är helt under kontroll.

Obekymrad Ygeman

Men invändningarna väger tyngre.

I söndagens Agenda luftades två av dem.

Vad göra med gravida, allergiker, folk med vissa andra sjukdomar och ungdomar, som faktiskt inte kan vaccinera sig?

Och vad med alla dem som ännu inte hunnit få vaccin? Är det verkligen demokratiskt, eller ens lagligt, att utestänga dessa grupper från aktiviteter andra kan ta del av?

Digitaliseringsminister Anders Ygeman (S) tog saken med ro. De som inte kan vaccineras ska få dispens, menade han. Och han pekade på att vaccinpass i vart fall inte kommer att finnas på plats förrän alla som vill har blivit vaccinerade.

Det senare minskar ju då å andra sidan nyttan med passen betydligt.

Låt dem stå sitt kast?

Men det finns en tredje, och för mig avgörande invändning:

Vad med dem som inte vill?

Ah, säger ni: Låt dem stå sitt kast!

Så enkelt är det inte.

Samhället ska inte fungera endast för oss duktiga vaccinationsgossar. Det finns en grupp som vaccinvägrar. Om det sedan beror på en oro för långsiktiga biverkningar, på ideologiska eller filosofiska uppfattningar, ren lättja, för att de tror på konspirationsidéer om mikrochips eller på något annat spelar ingen roll.

Det är deras samhälle också, lika mycket som mitt.

Bakdörr till tvånget

Demokratier erkänner ju utan frågor allas makt över sina egna kroppar. Vi har därför ett grundlagsfäst förbud mot tvångsvaccinering i Sverige. Regeringen har heller inte ens antytt att den skulle vilja inskränka det skyddet för vår kroppsliga integritet med en ny lag, vilket förmodligen skulle vara möjligt.

Istället öppnar man en bakdörr till tvånget.

Med ett vaccinationspass för inrikes bruk riskerar ju nackdelarna med att inte vaccinera sig att bli mycket stora. Bibliotek? Museer? Restauranger? Badhus? Idrott? Demonstrationer? På plats efter plats riskerar man att bli avvisad i dörren och i praktiken reduceras till en andra klassens medborgare och brännmärkas i omgivningens ögon.

Handlar om påtryckning

Det är med andra ord en statlig sanktionerad påtryckning som närmar sig tvång, och som definitivt gör att valet att vaccinera sig inte längre kan betraktas som i verklig mening fritt.

Det må vara oklart om det skulle bryta mot den svenska diskrimineringslagen eller Europakonventionen. Men detta slags utestängning av människor från stora delar av samhällslivet endast på grund av att de använder en av sina rättigheter strider mot demokratins idé om likabehandling.