Tillåts? Det är ett alltför mjukt ord. Detta möjliggörs av våra patetiska, föråldrade och antidemokratiska regler för politisk finansiering. Hosking hävdar att han vill säkra ”den här självständigt sinnade demokratins suveräna framtid”. Men det finns inget större hot mot suveränitet, självständighet eller demokrati än den makt som pengar har över vår politik.
Det finns tre problemkategorier här. Den första är transparent politisk finansiering, såsom Hoskings. Sedan finns den dunkla finansieringen, vilken den brittiska valkommissionen, Electoral Commission, hittills inte lyckats förhindra: ett chockerande exempel har avslöjats av Peter Geoghegan och Adam Ramsay från den oberoende medieplattformen openDemocracy.
Vi vet redan att Nordirlands demokratiska unionistparti (Democratic Unionist Party, Dup) betalade en ofantlig summa för en tidningsannons som uppmanade människor att rösta för Brexit. Anmärkningsvärt är att den här annonsen inte publicerades i Nordirland, utan bara i England och Skottland.
Detta skulle kunna tyda på att någon utnyttjade Nordirlands sekretessystem. Där är politiska donationer insynsskyddade. Finansiärer som vill hålla sin identitet dold kan använda Nordirland som en bakväg in i den brittiska politiken. Efter ihållande påtryckningar avslöjade Dup att pengarna kom från en donation på 425 622 pund (ungefär 4,8 miljoner kronor) som kommit genom en organisation som heter Constitutional Research Council.
Den ursprungliga källan förblir dock ett mysterium. Storbritanniens vallagstiftning fastslår att ”en donation på över 500 pund kan inte mottas... om donationen kommer från en källa som inte kan identifieras”. Trots det hävdar Dup att de inte behöver veta vem som betalade in de här pengarna. Det enda vi vet om Constitutional Research Council är att det drivs av en man som heter Richard Cook och som bor i ett litet hus utanför Glasgow. Det verkar osannolikt att han skulle vara den ursprungliga källan. Vad vet vi mer om honom? OpenDemocracy avslöjade att han 2013 hjälpt till att grunda ett företag som heter Five Star Investments, varav 75 procent ägdes av prins Nawwaf al-Saud, tidigare chef för den saudiska underrättelsetjänsten. Nawwafs son är för närvarande Saudiarabiens ambassadör i Storbritannien.
Det finns i nuläget ingen känd koppling mellan dessa fakta och Cook har förnekat att CRC har några utländska finansiärer. Men han har fortfarande inte besvarat några telefonsamtal från openDemocracy eller tidningen The Guardian. Trots att Electoral Commission ombads att utreda detta för elva månader sedan har de inte gjort något.
Den här historien genljuder med Carole Cadwalladrs djupt upprörande avslöjanden i den brittiska nyhetstidningen tidningen The Observer, vilka antyder att den amerikanske miljardären Robert Mercer kan ha spelat en tvivelaktig roll i vår brittiska EU-folkomröstning. Tack vare The Observer så utreder nu Electoral Commission detta. Men om den upptäcker några regelbrott blir påföljden klen. Det monumentala beslut som detta land har fattat, på vilket de krafter Cadwalladr beskriver kan ha haft otillbörlig påverkan, kan inte upphävas.
Det tredje problemet är politisk finansiering som verkar inom en helt annan sfär. Den är inte olaglig, det är värre än så: det finns inte några som helst effektiva regler. Det handlar om användningen av mörka pengar – dark money – som inte försöker direkt påverka val, utan snarare förändra det bredare politiska landskapet. Mörka pengar är finansiering som används, utan allmänhetens vetskap, av frontgrupper.
De spenderas på en rad olika sätt. Ett av dem är ”astroturfing”, skapandet av fejkade gräsrotsrörelser. Tobaksbolagen var först med detta, vilket senare blev en avgörande strategi för fossila bränsleföretag, som försökte förhindra åtgärder mot klimatförändringar, och för bioteknikföretag, som försökte få ut sina produkter på marknaden. Det var ett betydande inslag inom Tea Party-rörelsen i USA, vars verkliga medlemmar samordnades av en grupp som heter Americans for Prosperity (på svenska Amerikaner för välstånd).
En annan kanal för mörka pengar är de organisationer som kallar sig tankesmedjor, men som för mig framstår som hemligt finansierade lobbyister. Ju mindre transparenta de är, desto större är deras närvaro i media.
Researchgruppen Transparify rangordnar de här ”tankesmedjorna” utifrån deras öppenhet om sin finansiering. Institute of Economic Affairs (IEA), Adam Smith Institute och Policy Exchange, till exempel, klassas som ”högst dunkla”. De vägrar att avslöja något om vilka som finansierar dem. Men de syns överallt på BBC – Today programme, Question Time och resten – och i andra medier.
Den bransch vars finansiering vi vet mest om, tack vare en juridisk uppgörelse som tvingade dem att öppna sina arkiv, är tobaksindustrin. Vi vet nu, till exempel, att IEA har sponsrats av tobaksbolagen sedan 1963. De har mottagit regelbundna betalningar från British American Tobacco, Imperial Tobacco, Japan Tobacco International och Philip Morris International, som har beskrivit institutet som en av de grupper som skulle ”etablera en ekokammare för budskap”.
Förra veckan publicerade IEA en rapport som rasade mot Storbritanniens rökförbud och lagstiftning kring tobaksförpackningar. Denna plockades upp av flera medier, men utan ett ord om institutets finansiering. Till skillnad från BBC:s redaktionella riktlinjer, vilka överträds rutinmässigt, finns inga som helst regler för att förhindra eller avslöja sådana intressekonflikter.
Är det här demokrati? Är det här suveränitet? Nej. Det är att ersätta välinformerade politiska val med en anstormning av bolagspropaganda och fejkade fakta, vilka vi, då vi inte har hundra år mellan valen för att kontrollera och motbevisa dem, har liten möjlighet att stå emot.
Varför har vi inte sett några effektiva åtgärder mot klimatförändringar? Varför kvävs vi av luftföroreningar? Varför kan skräpmatsindustrin fortsätta att exploatera våra barn? För att regeringar och deras myndigheter har gett vika och låtit sådana människor göra narr av informerat samtycke.
Nu förfaller hela det demokratiska systemet och Electoral Commission är varken rustad eller villig att stoppa detta. Det finns ett trängande och ouppfyllt behov av ny lagstiftning som försvarar demokratin.
Artikeln är tidigare publicera i The Guardian, men genom ett samarbete mellan tidningen och Dagens ETC kan du även läsa George Monbiot återkommande här. Översättning: Jenny Cleveson.
