Nyheter.

2020-11-19 10:50
Puffetikett
Dagens ETC

Läsarnas berättelser: Så klarar vi coronapandemin

Håll i och håll avstånd. Men vad gör det med oss? Någon känner sig som en isolerad ö, en annan trivs bra just på en ö. Pandemin drabbar på olika sätt. Här berättar Dagens ETC:s läsare om livet där corona hela tiden kastar sin skugga.

Vågar jag träffa min mamma?

Denna andra våg känns väldigt tung. Mörkret lägger sig, både fysiskt och psykiskt. Min mamma uppe i Borlänge (jag bor i Göteborg) fyller 85 den 12 december. Jag har inte träffat henne sedan förra julen och nu hade vi bestämt att vi hyr en bil och kör upp och träffar henne. Sedan kom den andra vågen, som vi är mitt uppe i nu. Så nu vet jag inte om vi vågar träffa henne. Det är tufft. 

Arbetsmässigt ordnar det sig alltid. Det är egentligen inget problem. Folk gillar keramik oavsett hur viruset far. Men just den där privata oron, var det klokt att träffa mina barnbarn, var det klokt att krama dem, skulle jag hållit mer avstånd? Gå och känna efter symptom en vecka efteråt, känner jag något, den oron som det skapar och den ”skuld” en lägger på sig själv. Det är inte bra i längden. 

/ Birgitta

Resor med hyrd husbil

För vår del blev det inställda resor bland annat till Vita
Havet med tåg. Det innebar å andra sidan att vi fick se en stor del av Sverige med hyrd husbil. Det blev fantastiskt! Mycket
natur och mycket historia. Vi reste inlandet upp till Stekenjokk och sedan kusten söderut. Start i Kungsbacka.

/ Per-Olof

Vardagen har blivit enklare

Bild: Jessica Gow/TT

Jag tillhör den privilegierade skara människor som har möjlighet att jobba hemma. Jag är också privilegierad med ett tryggt jobb där jag inte riskerar att bli arbetslös på grund av arbetsbrist. Jag har förmånen att ha familj och två underbara ungar. 

Min vardag har faktiskt blivit enklare när jag inte längre behöver stressa mellan hem, lämning på skola och förskola, jobb, hämtning på förskola och skola, hem, fixa middag, knappt hinna umgås med mina barn innan det är dags att natta. Nu slår jag upp datorn på morgonen, cyklar iväg med barnen efter morgonmötet, kan hämta dem tidigare på eftermiddagarna och umgås med dem. Min sambo, som inte haft lika flexibla tider som jag tidigare, kan hämta och lämna barnen lika ofta som jag. Han jobbar också hemma nu. Vi äter lunch tillsammans och pratar mer med varandra.

Jag vet att jag är lyckligt lottad. 

Jag är så grymt tacksam att det finns människor som vill jobba inom vården, ta hand om gamla och sjuka. De får dra ett fruktansvärt tungt lass nu. Därför är det viktigt att vi gör vad vi kan för att inte öka deras börda.

/ Lisa

Förtvivlat ropar jag i öknen

Jag är gymnasielärare i svenska och sitter därför numera många lektioner framför en skärm. Det är ett helt annat jobb än det jag vill göra. Det går inte att se om eleverna förstår, förtvivlat ropar jag i den digitala öknens blanka fyrkant. 

Vårens facit var inte uppmuntrande. Förvisso klarade de flesta eleverna av mina kurser, men de gjorde det något sämre än om de kunnat  uppmärksammas i ett klassrum. För några elever fungerade det inte alls med distansundervisning. De fick helt enkelt inte det stöd och den uppmärksamhet som skulle hjälpt dem genom kursen. Förvisso fanns det någon enstaka elev som det fungerade bättre för när de slapp att vara i skolan...

Så coronaundervisning är inte den undervisning jag vill hålla på med.

En annan upplevelse är den du får som huvudskyddsombud. Dels får du driva på för att uppmärksamma brister, få till riskbedömningar och handlingsplaner. Dels får du vara med och fatta beslut utifrån gissningar utan stöd av fakta. Ett ständigt navigerande bland gissningar, rekommendationer, råd och rykten. Ett navigerande bland blindskär.

Det finns några få ljusglimtar i coronamörkret. Den kanske ljusaste är samverkan. Vi blir allt bättre på att se att det är tillsammans som vi löser svårigheterna, som vi fattar de kloka besluten. Samtidigt får vi också tillsammans försöka nå ut med rutiner, riktlinjer och andra beslut genom ett hav av rykten och fake news.

/ Tomas

Förgyller tillvaron med jazz

Vi är pensionerade sedan många år, jag är 76 och min hustru är 86 år. Faktum är att corona inte påverkat oss särskilt mycket. Våra tre vinthundar gör oss alltid glada med sina upptåg. De flesta av våra vänner, barn och barnbarn umgås vi med telefonledes, vore naturligtvis ännu bättre att träffas. Nu har vi aldrig haft något större umgänge ändå så skillnaden är inte oöverkomlig. Förhoppningsvis varar den här situationen inte för evigt. Vi förgyller tillvaron med att lyssna på klassisk musik och jazz. Dessutom läser vi rätt mycket båda två och framför allt har vi ju varandra och det är inte så illa.

/ Erik och Birgitta

Kramsaknad är det värsta

Bild: Shutterstock

Jag är är pensionär med ordnad ekonomi. Långa promenader, minigym i sovrummet, böcker, musik, streaming. Min fru. Inte krama barnbarn är det absolut värsta. Inte gå på teater, bio,
krogen – betyder ingenting jämfört med kramsaknad.

/ Christer

Med ens drogs snaran åt

Mitt liv har inte påverkats jättemycket av corona hittills. Bor på landet, arbetar inte och ägnar mig åt odling och allt runt det. Har alltså kunnat leva på ungefär som vanligt. Bor nästan granne med mina två barn och deras familjer och vi har umgåtts som vi brukar, träffats mer eller mindre varje dag. Jag har haft övernattande barnbarn flera gånger i veckan.

Men – nu har mina barn insjuknat (testat sig idag) och vi har bestämt att inte träffas och att det är slut med övernattningar hos mormor. Bor i Västmanland och restriktionerna har ju höjts även här idag.

Med ens drogs snaran åt och jag känner mig tom. Kan inte minnas en enda dag i mitt liv då jag inte fått eller gett en kram. Det kommer att bli en utmaning, men jag är ändå oerhört tacksam att jag bor och lever som jag gör. I naturen finns så mycket kraft att hämta, och inte minst från mina två islandshästar. Tacksam även för tekniken som gör att man kan facetima med barn och barnbarn.

Känner mig trygg med myndigheternas råd men skulle vilja ge många, främst ungdomar och ”odödliga gubbar”, ett kok stryk.

/ Gunilla

I våras blev båda sjuka

I våras var jag och min sambo sjuka i covid-19. För mig var det som en vanlig influensa men min sambo hade det jättejobbigt. Hon hade efterdyningar lång tid efteråt och har fortfarande lite trötthetssymptom kvar. Annars klarar jag epidemin ganska bra. Men visst påverkar det mig. Mindre socialt umgänge är inte bra i längden men jag får acceptera situationen som den är just nu.

/ Henrik

Vad är nödvändiga aktiviteter?

Jag är student och befinner mig i den kategori (20–30-åringar) som ibland har beskrivits som den mest smittdrivande. Jag hoppas att jag inte gjort mig skyldig till det.

De senaste månaderna har varit jobbiga – dels på grund av oro för äldre släktingar som löper stor risk om de skulle drabbas av viruset, dels på grund av att restriktionerna som minskar livskvaliteten. Det som har påverkat mig personligen mest är nog att jag har känt mig ensammare än på länge. Våren var tung, hade ångest i perioder och däremellan tyngd av en allmän nedstämdhet. Detta var nytt för mig, jag har tidigare inte haft såna problem.

Jag upplevde att de saker som höll mig uppe vid ytan hade försvunnit – bara måstena, i form av studier och ideella engagemang (vilka allihop kretsar kring det måttligt hoppingivande ämnet klimatpolitik), fanns kvar. Tror att jag inte hade förstått hur livsnödvändigt det var att regelbundet få ett andrum från dessa hjärtefrågor, genom att hänga med vänner på puben, spela musik och dansa. Det låter lite fånigt att lyfta fram vikten av att roa sig när man står inför en dödlig pandemi, men jag har faktiskt funderat lite på det där vilka aktiviteter som bedöms som ”nödvändiga”. För mig är det inte helt självklart.

Så mycket i samhället är ångestfyllt – klimatkrisen, diverse andra miljöproblem, antidemokratiska strömningar och så vidare. För att orka med att hantera allt är det nog nödvändigt att hitta sätt att ibland koppla bort det och bara vila. Dessutom är människan en social varelse som mår dåligt av ofrivillig ensamhet. Särskilt tydligt blir det nog för oss som är ensamstående eller lever i ensamhushåll.

När man rekommenderades att begränsa sitt umgänge till hushållet så blir det ju såklart ganska enahanda för sådana som jag. Då kan jag litegrann känna att det är lätt för personer som lever i parrelationer att ondgöra sig över att unga inte tar ansvar i sitt sociala umgänge, när de själva enkelt kan ersätta utekvällen på krogen med fredagsmys i soffan tillsammans med familjen. Samtidigt vill jag inte försvara att man struntar i rekommendationerna och lever som vanligt, för trots allt bygger ju hela coronastrategin på att vi hjälps åt och är solidariska med åldersgrupper som löper större risk än vi själva. Dessutom är vi ju många som kämpar på med rekommendationerna och har gjort stora uppoffringar. Ingen tycker ju att det är kul.

Trots att det var tunga månader i våras tycker jag att det känns lite lättare att hantera de nya skärpningarna som kommit nu. Jag var lite orolig eftersom det sammanfaller med den mörkaste perioden på året, men hittills har det funkat ganska bra. Jag tror att en anledning är att man vant sig och har under den första vågens månader hunnit komma på nya sätt att umgås på ett relativt säkert sätt.

Själv har jag kunnat bestämma med ett fåtal vänner att vi räknar varandra som ”tillhörande samma hushåll” och som jag kan fortsätta träffa. Dessutom kan man ju säkert träffa folk utomhus, göra utflykter eller ta promenader. Sedan har jag tack och lov flera intressen som går att ägna sig åt på egen hand, till exempel läsa, sticka, spela musik och löpträna. En annan strategi för att klara mig är att vara extra noga med att varje dag komma ut under de timmar med dagsljus (vilket inte är många eftersom jag bor i Norrland). Vi får se hur det går. Jag är i dagsläget ändå ganska optimistisk.

/ Karin

Läs vidare på nästa sida: Läs fler berättelser