Med det sagt: debatten är brännhet – och viktig, om än långt ifrån ny. En av världens mest lästa författare, Harry Potter-skaparen JK Rowling, har uttalat sig i transfrågan och blivit både hatad, hotad och älskad för det. En debatt med långa rötter bakåt i tiden flammar upp på nytt.

Hon har gjort det svårt för sig, Rowling. Författat sig klumpigt och i korta tweets. Hon har bett om ursäkt för missförstånd. Men det har trots detta varit kristallklart hur hon ställer sig i transfrågan.

Kortfattat:

JK Rowling hävdar själv att hon inte har något emot transpersoner. Säger sig till och med vilja strida för deras rättigheter. Hon tycker att man ska få klä sig hur man vill, ligga med vem man vill och tolka sin könsroll hur man vill. Hon skriver också att det säkert – i vissa, utredda fall – kan vara en god idé om människor som mår dåligt i sina felkönade kroppar får korrigera dem.

Det är inte den könskorrigerande transpersonen hon främst har något emot.

Vad JK Rowling i huvudsak vill varna oss för är vad hon menar kan bli konsekvenserna av att människor själva får ändra sitt juridiska kön efter egen vilja. Detta är en levande debatt i Storbritannien.

Men varför i hela världen kan man fråga sig? Varför väljer hon denna strid? Ser hon inte hur människor som kämpar med sina könstillhörigheter lider?

Här lutar Rowling sina argument mot en ganska klassisk syn på uppdelningen mellan kön och genus. Fram till för ett par decennier sedan var det detta genusteoretiska synsätt som var dominerande. Könsroller ansågs vara förtryckande och skulle bekämpas. Kön, eller upplevelser av sådana, var däremot något att grunda kamp på. Erfarenheter av förtryck något som förenade kvinnor. Vi hade våldtagits, fått stryk, blivit trakasserade, fått våra kön uppfläkta av förlossningsvården, tvingats ta emot lägre lön för samma jobb, blivit osynliggjorda tillsammans...

Detta var naturligtvis ett ok. Förtryck gör ont. Men det utgör också en plattform för kamp. Kvinnokampen var könad.

Den växande queerrörelsen hade mycket gemensamt med sina kvinnokampfeministiska systrar, men dess syn på just kön retade upp många.

Den rubbade, menade kritikerna, den gemensamma plattformen för kvinnokampen – systerskapet. I samband med att transpersoners rättigheter har lyfts på agendan och diskussionen om körsdysfori hettat till har kritiken väckts till liv. Om människor utan tidigare erfarenhet av förtryck som kvinnor plötsligt ges en plats i systerskapet – vilka frågor blir då de dominerande? Kommer fokus läggas på annat?

Och varför inte bara tolka könsrollerna som man vill? Om genusrollerna förkastas behövs ju inga könsoperationer? Då skulle väl var och en vara som den ville i sin biologiska kropp, hävdades det.

Det är i denna tradition JK Rowling och Cissi Wallin ingår. Även Margot Wallström har visat sig tillhöra denna gren. Alls inte konstigt eftersom radikalfeministiska grundteser till stor del har format svensk jämställdhetspolitik som vi fortfarande känner den.

Finns det då någon rimlighet i deras rädslor?

Både ja och nej.

Ja för att en av konsekvenserna redan gör sig påmind. I styrdokument för hur vård- och jämlikhetsdata ska analyseras finns redan nu riktlinjer för hur man ska ersätta kategorin ”kvinna” med mer inkluderande uttryck. I utskick till myndigheter och vårdpersonal finns det riktlinjer för att man ska stryka ”kvinna” och ersätta ordet med neutralare begrepp.

Men är det inte bra att man på detta vis synliggör en exkluderad människogrupp som inte ryms inom de dikotomin man och kvinna? Jo, menar de rimligare av kritikerna, men ersätt för guds skull inte kvinnokategorin så att analys och forskning om just diskriminering som drabbar kvinnor osynliggörs. Det måste gå att göra på annat sätt.

Hur är det då med den påstådda risken för att de tunga och alltjämt olösta ”klassiska” politiska striderna inte får nog med utrymme. Frågan om porr är ett intressant exempel. Här har det blivit extremt tydligt att feminismen inte längre står enad. Vi har å ena sidan en kvinno- och tjejjoursrörelse som vill bekämpa porren. Som stödjer denna övertygelse på samtal från rörelsens tjejer och kvinnor som vittnar om porrens skadoverkningar. Å andra sidan en queerinspirerad grupp feminister som vill nyansera diskussionen.

Men är meningsskiljaktigheter som denna ett skäl att stänga en grupp kvinnor ute från systerskapet? Självklart inte. Porrindustrin kan såklart bekämpas av människor oavsett upplevt kön. Att transinkluderande feminister per definition skulle utgöra motstånd i kampen mot ”klassiska” kvinnorättvisor är bara nys.

På en annan väsentlig punkt är transexkluderarna helt fel ute. Att som JK Rowling hävda att de ”nyblivna” kvinnorna skulle utgöra ett fysiskt hot mot den större gruppen kvinnor är befängt. Den här rädslan kan spåras decennier bak i nutidens kvinnorörelse.

Jag har själv suttit på kvinnojourskonferenser där det argumenterats mot en inkluderande syn på begreppet kvinna genom att hävda att en sådan skulle ge ”utklädda män” möjlighet att ta sig in på jourerna och på det sättet skada kvinnorna.

Det pratas om att det har funnits exempel på att manliga partners, alltså inte transpersoner, faktiskt har klätt ut sig för att ta sig in och skada kvinnor på jouren, och det är i så fall alldeles fruktansvärt. Men att påstå att en öppnare syn på vem som får definiera sig som kvinna och därmed släppas in på jouren skulle innebära ett påtagligt och allvarligt problem för kvinnors skyddsbehov är att – för att låna ett uttryck från Judith Butler – fantasier. Inte bara oförargliga sådana, utan skadliga för en redan marginaliserad, lidande och diskriminerad grupp.

Transkvinnor är inga trojanska hästar som används för att få in män i krigföringen mot kvinnor. De må ställa vissa av våra teoretiska förklaringsmodeller inför allvarlig prövning, men det är djupt beklagligt att de ses som ett hot.

JK Rowling har utsatts för mäns våld och har därför känt behovet av ett rum fritt från män. Hon har rätt i att kvinnojoursrörelsen även i fortsättningen bör få agera kvinnoseparatistsiskt. Rätt i att könsbekräftande kirurgi måste följas upp och analyseras medicinskt. Och rätt i att kvinnors diskriminering måste fortsätta att analyseras.

Men välkomna våra nya systrar i arbetet.

Vi behöver bli fler.