”Är det verkligen så illa med vårt lilla Tellus?” skriver Mats Lidström och tycker att det är hemskt att det finns människor som förstör miljön bara för att tjäna pengar.
”Man borde ge dem en riktigt läxa för allt de gjort mot de nyss födda”, fortsätter Mats Lidström och påpekar att det nu blir hans generation som tvingas kämpa mot människans eventuella undergång.
Hans Palmstierna svarar att ”jag är liksom du övertygad om att du och de andra som fötts under 50- och 60-talet kommer att få betala nog så dyrt för de missgrepp som min generation och de närmaste generationerna före mig har gjort”.
Men varför skrev Mats Lidström till just Hans Palmstierna?
Jo, Hans Palmstierna hade på kort tid blivit en välkänd miljödebattör efter att ha slagit igenom med boken ”Plundring, svält, förgiftning” som kom ut hösten 1967. Den fick ett enormt genomslag och satte fokus på en mängd stora miljöproblem.
David Larsson Heidenblad, docent vid historiska institutionen i Lund, har kartlagt hur det gick till i sin nya bok ”Den gröna vändningen” som bygger på fem års forskning. Han har bland annat haft tillgång till Hans Palmstiernas efterlämnade arkiv och brev.
– En av mina slutsatser är att enstaka personer kan ha en oproportionerligt stor betydelse i historiska processer. Hans Palmstierna spelade en nyckelroll när det svenska folket blev miljömedvetet på hösten 1967, säger David Larsson Heidenblad.
Unik plattform
Vi träffas hemma i hans familjs lägenhet i Lund. David har precis varit ute och promenerat med sin yngsta dotter Clara, ett år. Nu ligger hon och sover i barnvagnen ute på gården. David öppnar köksfönstret på vid gavel så att vi kan höra om dottern plötsligt vaknar. Sedan återvänder vi till händelserna 1967-1972 som hans bok kretsar kring.
Huvudpersonen Hans Palmstierna var docent i kemi och arbetade på Karolinska institutet i Stockholm. Han var aktiv socialdemokrat och skrev regelbundet på Dagens Nyheters kultursida.
– Just denna kombination av olika arenor inom vetenskap, politik och media gav honom en unik plattform att verka från. Det var därför han fick sådan betydelse, säger David Larsson Heidenblad.
Året efter att ”Plundring, svält, förgiftning” kommit ut avbröt Hans Palmstierna sin akademiska karriär för att börja arbeta på det nyinrättade Naturvårdsverket, den första myndigheten i världen av sitt slag.
Det lite märkliga är att alla miljöproblem som Hans Palmstierna tog upp i sin debattbok var kända sedan ett par decennier tillbaka. Hans bidrag blev att sammanfatta dem på ett begripligt och tydligt sätt och koppla ihop dem med andra globala problem som överbefolkning, fattigdom och kärnvapenkrig. Han såg att kommunikationen mellan vetenskapsmännen och politikerna inte fungerade och tog på sig rollen att förmedla allvaret i forskarnas varningar. Han syntes och hördes i tv och radio och hans bok fick fina recensioner.
– Dagens Nyheter beskrev den som en ”faktaspäckad och fascinerande thriller om jordens tillstånd och människornas behov”. Expressen skrev: ”hur långt har vi egentligen kvar på jorden? Tio år? Femton?”. Skånska Dagbladet beskrev boken som ”den hårdaste, mest komprimerade vidräkningen med den moderna civilisationens slöseri med naturens tillgångar man kan tänka sig”, säger David Larsson Heidenblad.
Men det var inte bara Hans Palmstierna som väckte vårt miljömedvetande. David Larsson Heidenblad lyfter fram ytterligare två personer som spelade helt avgörande roller: journalisten Barbro Soller och historikern Birgitta Odén.
Sveriges första miljöjournalist
Barbro Soller arbetade på Dagens Nyheter och blev Sveriges första miljöjournalist. 1967 skrev hon uppmärksammade artiklar om kvicksilver i insjöfisk och året därpå gjorde hon en reportageresa i Sverige som resulterade i artikelserien ”Lort-Sverige 30 år efteråt”. Där granskade hon de miljömässiga konsekvenserna av bilar, vattenklosetter, tvätt- och diskmaskiner. Serien hade många läsare och gavs även ut som pocketbok. Barbro Soller intervjuade ofta forskare och förde samman vetenskap med vardagsliv.
Medan Hans Palmstierna och Barbro Soller verkade utåt i offentligheten, engagerade sig Birgitta Odén på en annan arena. Hon byggde under det sena 1960-talet upp en ny miljöhistorisk forskningsinriktning som var unik i världen. Birgitta Odén ville göra historievetenskapen mer relevant i samhället och hjälpa politiker att fatta bättre beslut. I Lund bildade hon en grupp med unga studenter som bland annat forskade om hur man värderar ekonomisk expansion i nuet gentemot framtida behov – exempelvis när det gäller skog och malm.
Även om allt detta till stor del är nutidshistoria är de här händelserna i stort sett bortglömda.
– De flesta av oss känner till Gröna vågen på 1970-talet. Men jag upptäckte att det var jättemycket som hände innan dess. Miljömedvetandet väcktes inte av miljörörelsen, för den fanns inte 1967, utan av enskilda personer som engagerade sig i miljöproblemen, säger David Larsson Heidenblad.
”Stora likheter”
Det var år 2013, samma år som hans äldsta dotter Ebba föddes, som han började forska om miljöfrågornas genombrott.
– Jag hade hittat boken ”Människans villkor” från 1967 i min svärmors bokhylla. Den hade en bild på ett barn på framsidan. Som en påminnelse om att framtida generationer tittar på oss.
Under arbetet har han slagits av alla paralleller mellan då och nu.
– Jag upptäckte snabbt stora likheter i hur man uttrycker sig om miljöhot, ser på människans roll och vårt ansvar för problemen. Vi har all kunskap vi behöver, det enda som saknas är den politiska viljan. Men historien visar att vi människor kan förändra. Det är rätt hoppfullt.
Fönstret är fortfarande öppet och David kastar då och då en blick ut på gården.
Clara sover fortfarande lugnt i sin vagn.
Vem skulle en elvaåring skriva till i dag?
– Det tror jag väl ändå måste vara Greta Thunberg? Det är i alla fall den person min åttaåriga dotter hade vänt sig till.
