Göran Greider: Vägra släppa Gaza med blicken

Sedan några månader tillbaka tränger bara rännilar av de pågående grymheterna i Gaza igenom mediebruset. Efter att det USA-ledda vapenstilleståndet kom till är medierna inte längre så intresserade. Det krävs numera att något så heligt som att Melodifestivalen debatteras för att frågan om Israels dödande ska väckas till liv.

När vapenvila proklamerats i Gaza märks också en ny offensiv från Tidöregeringen: Nu kan vi helt glömma världen utanför Europa och börja kapa på allvar i biståndet. Gaza flammade upp och anslöt ju plötsligt massor av svenskar till den stora världen. 

Så långt som Benjamin Dousa (M) nu går, skulle han inte ha vågat göra medan öppet utrotningskrig ännu rådde i Gaza. Och migrationsminister Johan Forssell (M) viftar bort korruptionsanklagelser om att svenska skattepengar går till den somaliska presidentens vänner – och han gör det genom att nöjt slå fast att utvisningar är viktigare än något annat.

Nu är det slut med daltandet, vare sig det gäller brottslingar eller fattiga länder i behov av bistånd. Statsminister Ulf Kristersson (M) gläder sig säkert åt att världens blodiga konflikter inte längre är lika närvarade på svenska gator. Och det varnas långt mer för antisemitism än för den lika rasistiska islamofobin.

Då och då tränger realiteterna ändå igenom. Det krävdes två döda pojkar, den ena nio år gammal, den andra tio, som var ute och letade ved och råkade äntra israelernas skyddszon och därmed bombades ihjäl, för att Gaza plötsligt skulle bli verkligt igen, åtminstone för en dag.

Pojkarna märkte inte att de rörde sig in på förbjudet område. Men den israeliska militären gjorde det, och deras liv blev utsläckta.

Sedan vapenstilleståndet undertecknades har staten Israel tillskansat sig en stor del av Gazas landremsa, dessutom den mest bördiga marken – palestinierna får nöja sig med sanddyner, tält och ruiner – och lär säkert behålla det. Men det säger något om detta vapenstillestånd att två pojkar inte ens märker eller förstår att de rört sig in på ”israeliskt” territorium.

Sju palestinier om dagen har i genomsnitt dödats i Gaza sedan vapenvilan den 10 oktober (innan dess var det 90). Sju? Om ett sådant dödande skett nära vårt älskade Europa, så hade det betraktats som en katastrofal krigssituation. Amnesty International hävdar att Israel fortfarande bedriver ett folkmord och att vapenvilan riskerar att legitimera situationen.

Har den humanitära situationen förbittrats i Gaza? Ja, utan tvekan är det så. De massiva bombningarna har upphört, och långt mer livsmedel kommer in. Jag tror alltså att det är bättre med en skör vapenvila än det öppna krig som nyss pågick och där över 70 000 palestinier dödats. Och det är trots allt något vi kan tacka Donald Trump för, trots att han är narcissist, öppen rasist och kränker folkrätten. Det skandalösa här är att Joe Biden borde ha stoppat Israel och kunde ha gjort det redan månader efter terrorattacken den 7 oktober.

Men en vapenvila innebär bara att vapnen vilar ut en smula. Vapenvila eller eldupphör är bara ett mellanting mellan krig och fred och knappt det. Israel trappar upp förföljelserna på Västbanken, ministrar hejar på militanta bosättare och allt tyder på att Israel kommer att härska över en stor del av Gaza, samtidigt som den israeliska militären med ojämna mellanrum slår till såväl i Libanon som i Syrien. I en alltmer militariserad värld fruktar jag att kritiken av det svårt militariserade Israel minskat bara av det skälet: Vi har vant oss vid vapen.

Nu har Gaza, både hos sittande regering och hos mediecheferna, förpassats långt utanför vår moraliska synrand. Acceptera det inte! Vägra att släppa blicken på Gaza och vägra att kapa bandet till den större världen! Den som inte fortsätter att fästa blicken på Gaza krymper som intellektuell, empatisk och moralisk varelse.