Signe Krantz: Storföretagen hatar att jag kan bygga min egen dator

Om du inte kan laga något på egen hand – eller om någon annan kan stänga av det på distans – då äger du det inte på riktigt. Du lånar bara rätten att använda det från ett företag som inte ser dig som annat än en rad i sin bokföring.

Sekunden som det inte längre är lönsamt att producera rätt skruvar och delar eller hålla gamla servrar vid liv kan ditt uppkopplade kylskåp dö, dina smarta sneakers vägra att knyta sig och din hypermoderna bil vara bortom räddning.

“You will own nothing and be happy”, som World Economic Forum sade 2016, är baserat på en essä från danska politikern Ida Ausen om en utopisk framtid om ett helt tjänstebaserat samhälle. Men att hyra och låna är inte frihet från materialism, utan ett beroende av företagen som när som helst kan dra ut sladden.

Nu har världen tagit ett litet steg närmare den dystopin. Datorkomponentföretaget Micron kommer nämligen att sluta producera Crucial, sin budgetmodell av RAM-minnen. Dessa små chip är datorns korttidsminne, det som ser till att den inte får en hjärtattack av dina hundra öppna flikar.

De finns i alla datorer, från din mobil till din laptop till din tv. Men just de här är konsumentversioner, som du själv kan köpa, byta ut och busenkelt installera i din dator. Något som miljontals användare gör världen över. Det är lättare än man tror och förvånansvärt billigt att köpa datorkomponenter, skruva fast dem i ett chassi och installera ett sprillans nytt operativsystem på det.

Så varför slutar Micron producera sina budgetminnen?

De ställer om till AI. Bubblan av språkmodeller, maskinlärning och ny teknik är så välfylld att den kräver sjuka mängder processorer, minnen och hårddiskar. Trots att ingen ännu listat ut hur AI ska bli lönsamt är hypen så stor att de får skapare av konsumentvaror att ställa om hela sina företag.

Det finns fortfarande mängder av producenter av RAM-minnen. Men ett bra budgetmärke har gått i graven och samma efterfrågan från AI-industrin har gjort grafikkort allt dyrare. Ifall trenden fortsätter är risken att det blir svårt eller dyrt att bygga egna datorer, istället för att köpa färdiga maskiner som man inte kan laga på egen hand.

En av 2000-talets stora kamper kommer att vara mellan människan och storföretagen. Techjättarna som säljer och kontrollerar maskinerna som vi är beroende av för allt vi gör. Deras lismande för Donald Trump visar att demokrati inte är viktigare för dem än nästa kvartalsrapport.

Det är en motståndshandling att vägra gå med på smarta kylskåp som lyssnar på ens varje samtal, protestera mot ansiktsigenkänning från AI styrd av Palantir eller insistera på att äga sin egen teknik.

Det finns ljusglimtar. I fjol beslutade EU om ett direktiv för rätten att reparera, vilket gör att tillverkare måste göra det möjligt och tillgängligt att laga produkter. Men det är bara en sida av myntet om möjligheten att bygga sina egna maskiner försvinner. Det är en stor skillnad mellan att ha rätt att skicka in en dator och för tusentals kronor byta ut ett grafikkort, och att kunna göra hemma på femton minuter.

Risken är att “right to repair” bara möjliggör en annan form av att varor behandlas som tjänster. Den som står i skuld är inte fri och den som lånar allt den äger är i någon annans makt.

EU:s nästa steg borde därför vara att långsiktigt se över möjligheten att köpa egna komponenter och delar. Detta gäller för datorer likväl som vitvaror, bilar och annan elektronik. Det gör oss mindre beroende av skrupellösa miljardföretag och mer resilienta om världens komplicerade infrastruktur rasar sönder i ett krig.

När de kom för att hämta konsumentanpassade RAM-minnen protesterade jag, för utan dem hade jag inte kunnat skriva den här texten.