Så här års ser man ibland människor som står och knäböjer i en skogsbacke. De har sett de första blåsipporna. Andäktiga reser de sig sedan upp och pratar lågmält med varandra. Jag har själv stått så några gånger den senaste veckan. De underbara blommorna kikar fram ur fjolårslöven och när jag står där, då står jag mitt i barnvisan som finns kvar inuti mig fast jag fyller 66 detta år. Och det är möjligt att blåsippans ankomst betyder mer för äldre generationer som under uppväxten ofta hade litet mer närkontakt med naturen.
Blåsipporna är på sätt och vis den motsvarighet vi i Sverige har till den årliga uppståndelsen i Japan kring körsbärsblomningen. Men det finns knappast något av etablerad filosofisk visdomsrit över åsynen av de första blåsipporna. Upplevelsen är djupt individuell, trots att så många har den. Människor bara älskar dem, rycker till när de ser dem i markerna, stannar till.
En påminnelse om den enorma värld som finns där utanför
Att Sverigedemokraterna tyvärr lagt beslag på blåsippan som partisymbol måste man förtränga och det går alltid bra. Deras officiella partiblomma är tack och lov så underligt blekt ljusblå att den faktiskt inte alls påminner om den verkliga blommans djupblå färg, den färg som själva vårhimlen ofta har. Det är heller inte så ovanligt att blåsippan skiftar i rött. SD:s blomma ser däremot ut som om den lider av järnbrist. Det gläder mig: SD är ett nationalistiskt parti som fullständigt struntar i den svenska naturen (och all planetens natur).
Årstiderna är sedan länge alltmer i olag. Blåsippan verkar komma tidigare än vanligt i år. Men den anländer som en påminnelse om den enorma värld som finns där utanför människan själv men inte ens utanför: Vi är i samma biosfär. Så jag praktiskt taget knäböjer inför den lilla blomman, som ofta visar sig i blyga klungor, små trosvissa sekter kallade Harry Martinson dem en gång.
I själva verket är det något att förundras djupt över: planetens märkligaste och mest invasiva art, Homo Sapiens, lutar sig ödmjukt mot en mycket liten medvarelse. Att så många fortfarande gör det tar jag som ett tecken på att det finns hopp om en mer naturvänlig hållning från vårt släkte. Vi har det alla i oss, vare sig vi vill det eller förstår det eller inte.
”Klimat” och ”klimatkris” är abstrakta ord. De har en smak av tabeller, kurvor och statistik och döljer det myller av arter och händelser i biosfären som det faktiskt handlar om. Ordet blåsippa saknar all abstraktion. Folk lutar sig över den, men skulle aldrig drömma om att plocka den. Den har fått ett drag av helighet.
Jag tror att i synnerhet politiskt aktiva människor har ett extra stort behov av att stanna till inför det förundransvärda i naturen, det som för en sekund skingrar alla andra tankar. Den som stannar till inför de första vårblomstren botar lite av den enögdhet som alltid hotar att ta över sinnet hos den som är permanent upprörd över saker och ting.
Blåsippan vann över Vita Huset.
Jag letade efter uppgifter om JD Vances besök på Grönland, men råkade istället fastna i en liten reseskildring på nätet av ett annat Grönlandsbesök: ”En dag hyrde jag cykel och åkte ut till inlandsisen. Cykelturen blev en plåga. Vägen var som en skurbräda och dessutom var det lös sand och däremellan stora stenar. Men efter några timmar var jag äntligen framme och bestämde mig för att inlandsisen absolut var värd den jobbiga färden dit. Stora fält med blåsippor framför 40-50 meter iskanter verkade osannolikt, men det var verklighet.”
”Är det möjligt?”, tänkte jag. Blåsippsfält nedanför isen? Jag läste det där och det sopade bort allt annat med Grönland som ett rov för stormakter och kolonialism för en stund. Blåsippan vann över Vita Huset.
I mars och april varje år kommer de magiska ögonblicken: När jag ser de första blåsipporna eller hör den första trasten sjunga från ett hustak eller en trädtopp. Vårkvällarnas trastsång sköljer till slut över en. De får själva himlarna att expandera. Förundrat ser jag mig omkring i kvällen. Men då har blåsipporna redan slutit sina blomblad och gjort sig osynliga bland fjolårslöven.
