Leo Vene: S måste bestämma sig – men vill inte

Riksdagen har åter öppnat sina portar – högtidligt och traditionsenligt – med Hans Majestät Konungens årliga tal. I år med ett ovanligt rakt fördömande från monarken av lidandet i Gaza, något som sannolikt fick Alice Teodorescu Måwe (KD) att sätta det belgiska morgonkaffet i vrångstrupen.

Med riksmötet igång rullar vi också in i ett valår, om än på lågfart. Som vanligt saknas tydliga spår av idéer och politiska visioner. I stället får vi det vi alltid får: positionering. Eller rättare sagt: den totala bristen på densamma.

Allra tydligast märks detta hos Socialdemokraterna, som tycks ha bestämt sig för att inte prata så värst mycket politik den här gången heller. Det gick ju så bra sist.

I stället ska man på nytt försöka skrämma väljarna med Sverigedemokraterna, och så split bland de högerväljare som fortfarande bryr sig om vem som styr vem, genom att blåsa liv i en icke-fråga: Vem är egentligen Tidöpartiernas statsministerkandidat? Frågan har redan hunnit valsa genom ledarsidor, partiledardebatter och sociala medier, men är knappast ett större politiskt mysterium än vem som är oppositionens kandidat. Det är en trött, idélös taktik från en opposition som kan bättre.

Förtroendet för Tidöpartierna rasar i mätning efter mätning, inte minst i klimatfrågan, som toppar DN/Ipsos lista över regeringens största misslyckanden. En smart opposition hade fångat upp den frågan: gjort klimatet till valets hjärta, en ödesfråga för väljarna att samlas kring. Men från Sveavägen 68 är det tyst. Annie Croona kunde i Dagens ETC nyligen konstatera att Magdalena Andersson nämnt ordet ”klimat” en (1) gång i sina tre senaste tal.

I veckans partiledardebatt nämndes ordet förvisso sju gånger – men först i replik till Rikard Nordin (C), efter att han ifrågasatt just Socialdemokraternas klimatpolitik. Trots detta blev nog ingen egentligen klokare av hennes svar.

Kanske är det inte konstigare än att Socialdemokraterna själva saknar ett trovärdigt regeringsalternativ. Partiet har glidit allt längre högerut i sitt försök att charma marknadsliberala centerpartister – samtidigt som man håller dörren halvt på glänt åt makthungriga vänsterpartister, som i sin tur gör sitt yttersta för att framstå som regeringsdugliga. Men i vilket universum står Anna-Karin Hatt (C) och Nooshi Dadgostar (V) sida vid sida på ett gruppfoto utanför Rosenbad hösten 2026?

Socialdemokraterna måste bestämma sig – men vill inte.

Mer Bregott på förskolebarnens frukostmackor, eller mindre? 

När Magdalena Andersson i SVT:s Agenda fick frågan om sina tänkta samarbetspartners, svarade hon att ”ju fler som röstar på Socialdemokraterna, desto fler får en socialdemokratisk politik”. Men vad innebär det för ett parti vars främsta styrka är att anpassa sig? Vad är egentligen socialdemokratisk politik?

Partiprogrammet talar exempelvis om att återta demokratisk kontroll över välfärden och stoppa vinstjakten – ljuv musik i Vänsterpartiets öron, men öronbedövande missljud för Centerpartiet, som snarare vill öka valfriheten och de privata alternativen. Så vad får den som vill ha ”socialdemokratiskt politik” egentligen? Mer Bregott på förskolebarnens frukostmackor, eller mindre? Mer statlig styrning, eller mer av marknadens osynliga hand?

Vad som är socialdemokratisk politik tycks helt enkelt villkoras av hur valet faller ut, snarare än av någon egen, tydlig politisk linje. Det är inget nytt, men det känns tommare än någonsin när partiets enda verkliga hopp tycks stå till motståndarnas (eventuella) samarbetsproblem.

Valet 2026 kommer inte att handla om vilka som vill regera – det kommer att handla om vilka väljarna inte vill ska göra det.