Enna Gerin: Mamdanis och Corbyns framgångar tyder på en ny vänstervåg

Jag minns hur luften gick ur vänstern på båda sidorna Atlanten för fem år sen. Det började ju så hoppfullt.

Våren 2015 drog Bernie Sanders igång sin första kampanj för att bli Demokraternas presidentkandidat och hösten samma år valdes Jeremy Corbyn överraskande till partiledare för Labour i Storbritannien. 2010-talets växande högerpopulism hade äntligen fått kraftfulla vänsterpopulistiska motståndare.

Energin spred sig även till oss vänstersossar i Sverige och hoppet växte om ett annat sätt att möta den radikala högern, som stärkts av politikens misslyckade hantering av flyktingkrisen. 

Jag var med när den socialdemokratiska föreningen Reformisterna bildades i köket hemma hos Daniel Suhonen. Vi inspirerades av Momentum-rörelsen som då bar fram corbynismen inom Labour.

Åren gick. Sanders kampanjer var imponerande och lämnade stora politiska avtryck efter sig. Trots detta var det centristen Joe Biden som tog hem primärvalet och därefter vann presidentvalet mot Trump under pandemiåret 2020.

Corbyns Labour gjorde ett överraskande bra första val 2017, men Theresa May kunde fortfarande skrapa ihop en minoritetsregering och sitta kvar som premiärminister. I valet 2019 besegrades sedan Corbyn av den excentriske högerpopulisten Boris Johnsons.

Samma år som Biden vann valet i USA tog centristen Kier Starmer över partiledarskapet i Labour. Året därpå, 2021, valdes Magdalena Andersson till partiledare vid Socialdemokraternas kongress. Den starka vänstervinden avtog rejält.

Nu befinner sig såväl Starmers arroganta Labourparti som de håglösa och ledarlösa Demokraterna i kris.

Men nu, fem år senare, börjar den blåsa upp till stormbyar igen.

Den stukade vänstern i USA har fått en ny karismatisk posterboy i New Yorks socialistiske borgmästarkandidat Zohran Mamdani. Samtidigt gör den kuvade vänstern i Storbritannien politisk comeback genom att starta ett nytt vänsterparti. 

Nu befinner sig såväl Starmers arroganta Labourparti som de håglösa och ledarlösa Demokraterna i kris. Etablissemanget i de två partierna har hanterat sin respektive vänsterflank på väldigt olika sätt.

Demokraterna under Biden valde att inkorporera den socialistiska vänstern i sitt projekt. Det kanske var enkelt när man vann val och allt gick bra. Men vad händer när det är kris? 

Labour under Starmer valde istället att brutalt rensa ut stora delar av vänstern. Corbyn uteslöts 2023 efter smutsiga anklagelser om att han inte tagit problemen med antisemitism i partiet på tillräckligt stort allvar.

Vad trodde egentligen Starmer? Att den brittiska vänstern skulle lägga sig ner och dö? Trodde han sig ha hittat det ultimata vapnet mot vänsteroppositionen? Det vill säga: att precis som högern missbruka anklagelser om antisemitism för att försöka brännmärka sina politiska motståndare?

Falska anklagelser om antisemitism lyckades inte sänka Mamdanis kampanj i New York. Det kommer inte heller sänka Jeremy Corbyns och Zarah Sultanas nya vänsterparti. Det fula tricket fungerar inte längre. 

På kort tid har över 650 000 människor skrivit upp sig och visat intresse för att bli medlemmar i partiet. Labour har idag drygt 300 000 medlemmar.

Om Trump och den högerextrema Maga-rörelsen kunde ta över Republikanerna, varför skulle inte demokratiska socialister som Alexandria Ocasio-Cortez och Zohran Mamdani kunna ta över Demokraterna på sikt?

Och om Nigel Farages högerpopulistiska Reform UK på allvar kan utmana Tories om att bli det ledande högerpartiet, varför skulle inte ett nytt vänsterparti kunna utmana det krisande Labourpartiet på ett liknande sätt framöver?

Jag misstänker att S-ledningen på Sveavägen 68 är extra vaksam i dessa turbulenta tider, när allt som är fast förflyktigas.