Men utformningen av regeringens angrepp på biståndet är också en del av en genomtänkt politik för samhällsförändring i Sverige. Att Sida nu varslar om att man ska säga upp avtalen med samtliga civilsamhällesorganisationer som idag kanaliserar medel, är en konkret effekt av regeringens styrning. 

Det bistånd som går genom civilsamhället, är svårare att underlägga politiska och kommersiella diktat. Samtidigt sugs kunskaper och erfarenheter upp och in i olika delar av det svenska samhället. 

Nedslagsfältet för pengarna blir bredare, projekten mer präglade av komplexiteten hos både givare och mottagare, och folk i Sverige skaffar sig insikter, perspektiv och vänner. 

Den djupa och instinktiva misstron mot just dessa processer är central inom den höger där auktoritarism och marknadsfundamentalism lyckligt gifts ihop.

Detta är inte en uttryckligt formulerad ståndpunkt som regeringens företrädare gärna framför offentligt. Men det är en viktig organiserande princip för en samhällsomvandling som går djupare än enskilda beslut och budgetposter. 

Det gäller exempelvis såväl kraftigt minskade anslag som förslag om förändrade beslutsstrukturer för folkbildningen, eller planerna på att kapa kopplingen mellan skyddsombuden och fackföreningsrörelsen. 

Snart kan vi även se ytterligare en enorm försämring av villkoren för civilsamhällets organisationer, exempelvis funktionsrättsrörelsen. om regeringen följer upp Riksrevisionens idéer om att avskaffa Allmänna arvsfonden. 

Detta har – i likhet med flera andra av de nu realiserade angreppen mot civilsamhället – varit en idé som tidigare bubblat på den yttersta högerkanten. 

För några år sedan ville en enskild moderat lägga ned fonden för att några medel enligt henne gått till ”normkritisk experimentverksamhet med förskolebarn, baserad på identitetspolitisk ideologi”. Samtidigt ville SD-ledamöter göra detsamma med hänvisning till att Mångkulturellt centrum i Fittja erhållit stöd, emedan man där tyckte sig ha hört ”svartmålande av polisen”. 

Sådana ståndpunkter sågs till nyligen som märkligt ståhej, men har nu avancerat till att ha problemformuleringsprivilegiet i det officiella Sverige.

Men medan högern agerar systematiskt på dessa områden, är motståndet på den progressiva sidan dessvärre mer svagt och oordnat. Ska man till exempel stå emot den moralpanik som enkelt kan skapas runt enstaka organisationer och aktiviteter, behövs en större egen trygghet – i förståelsen av vad civilsamhället är och vad högern håller på med. 

Självklart ska det till exempel finnas kontroll och grundläggande regler, så att inte kriminella enkelt kan komma åt medel. Men om det hade varit ett stort huvudbry för högern, hade man inte med näbbar och klor försvarat de feta, korruptiva sugrör som byggts rakt in i statskassans miljardflöden till välfärdstjänster. 

Och: det kommer i ett öppet, livaktigt och demokratiskt samhälle alltid att finnas folk som gör sådant man inte tycker är bra och verksamheter som inte är effektiva på det sätt beslutsfattare hade tänkt sig. 

Sådana överväganden är inget man kan diskutera igenom på valaffischer eller i hetsiga tv-debatter. Det är sådant som politiska krafter med visioner om samhällsförändring måste stöta och blöta i andra sammanhang – just sådana som civilsamhället i bred mening erbjuder i en frihetlig, progressiv demokrati.