Göran Greider: Lawen Redar har en vision

I svensk politik har det under årtionden saknats nästan varje form av stor, framåtblickande berättelse om vad som behöver göras. Man får gå tillbaka till Göran Perssons lansering av Det gröna folkhemmet från mitten av nittiotalet för att hitta något sådant. Jag minns den. Jag minns att jag häpnade. 

Men den visionen dog under trycket av våldsamma åtstramningspaket och segertåg för inskränkt marknadsliberalism. Men det var i alla fall ett försök till en stor berättelse, i ett land där Folkhemmet på trettiotalet blev en faktiskt oerhörd vision och på sextiotalet blev bygget av en omfattande välfärdsstat lika engagerande. 

På sjuttiotalet väckte en kort tid löntagarfonderna, denna grandiosa ansats att realisera verklig ekonomisk demokrati, en enorm entusiasm som kunde ha blivit en tredje stor berättelse. Men idén dog när S-ledningen med Palme och Feldt i spetsen ogillade LO:s radikala förslag att tämja kapitalismen. 

Sedan dess har vi varken från borgerligt håll eller socialdemokratiskt/vänsterhåll ens skymtat någon mer övergripande idé som skulle kunna väcka liv i folks engagemang. Från extremhögern har det kommit både ideologi – nationalism – och en vision för hur samhället framöver måste se ut: mer svenskt, helt enkelt. Vad nu det ska betyda. 

Men jag skulle tro att det för många människor känns som att det är högern, både den rent nationalistiska och den marknadsfundamentalistiska, som sedan länge står för ideologi. Alla andra klagar och gnäller, men kommer egentligen inte med något som liknar en vision om ett nytt samhällsbygge. 

Nu har det ändå inträffat. Den nya integrationspolitik som Socialdemokraterna lagt fast under Lawen Redars ledning rymmer verkligen en stor berättelse om hur ett land i grunden skulle kunna förändras. Till sin kärna handlar det om att det offentliga tar tillbaka makt, framförallt över bostadsbyggandet, och att en social bostadspolitik återupprättas. Målet: att inga så kallade utsatta områden och inga parallellsamhällen ska finnas inom en generation eller kanske mer. 

Högern kallar det tvångsblandning av folk. Högerpartierna kommer att driva den nidbilden hårt i kommande valrörelse och man kan bara hoppas att medier och kommentatorer frågar dem rakt ut: Är det alltså evig segregation och evig separation av olika etniska grupper ni vill ha? Jimmie Åkesson har ju redan tillstått det: ”Jag vill inte bli integrerad”, har han rutit i debatter. Som ideologisk position smakar det ju faktiskt apartheid. 

Högern har retat sig på socialdemokratins nya integrationsidéer, men också vänstern verkar göra det. Anledningen till det är att Redars plan har som förutsättning att migrationen hålls stram under, antar jag, överskådlig tid. På vänsterkanten betraktas detta som ett närmande till Tidötänkandet, men jag tror att Lawen Redar har rätt. 

I ett nedrustat, nyliberaliserat och segregerat samhälle som det vi nu har är risken hög för att en stor invandring leder till att utsatta områden permanentas och att högerpopulismen göds av detta. På längre sikt är det emellertid, menar jag, självklart att den rika världen måste ta emot fler flyktingar. 

Styrkan i Redars linje är att den inte bara innehåller kritik eller gnäll över vad Tidöregeringen gör eller inte gör. En ny social bostadspolitik kan lyfta landet mot ett mål och det på ett sätt som vi inte sett på länge. Den nya integrationspolitiken innebär också att det offentliga – stat och kommun – får en långt viktigare roll än vad som är fallet i ett nyliberaliserat Sverige. 

Den nya integrationspolitiken kommer inte att lösa alla problem. Men det är det närmaste vi kommit en stor, engagerande berättelse om hur vi vill ha det här landet än vad vi sett på mycket, mycket länge.

Förkastas de här idéerna står vi – ett mycket splittrat – där med evig segregation.