Somar Al Naher: Låt Johan Rheborg åka skateboard om han vill

”Medelålderskris” måste vara ett av våra mest absurda uttryck. Så fort någon har fyllt 35 år och vill göra något nytt ska stämpeln fram. Plockar upp en gitarr? Kris. Springer en 50-åring plötsligt ett maraton? Kris. Och tar en 60-åring fram en skateboard en kväll ja, då råder det tydligen fullskalig kris.

Nyligen berättade den folkkäre skådespelaren och komikern Johan Rheborg – känd från bland annat Solsidan – att han har börjat åka skateboard. Fyra gånger i veckan står han i skateparken och vinglar fram. En fantastisk kick säger 60-åringen och åker för att det är roligt och ett sätt att koppla av. När han provade att åka i en ramp för första gången för något år sedan kände han att han hade missat något i sitt liv och vill ta igen det nu.

Men såklart får det inte stanna där utan ska genast förminskas och förlöjligas. I Aftonbladet kunde vi läsa rubriken ”Johan Rheborg om ålderskrisen – börjat åka skateboard”. Till och med komikern känner sig tvungen att driva med sig själv, när han reflexmässigt bekräftar stämpeln som klistrats på honom.

Nu har han och tidigare youtubern Kristina ”Keyyo” Petrushina, 28 år, spelat in en hel SVT-serie på temat, med premiär i höst och den föga överraskande titeln Ålderskris. Idén ska ha kommit från Keyyo själv efter att hon reagerade på Rheborgs nya hobby som ett ”tydligt tecken” på kris.

Det är faktiskt sjukt. Menar vi verkligen att den som fyllt 35 ska sluta vara nyfiken och testa nya saker? Ska man vara tråkig och i lugn takt förbereda sig för det oundvikliga slutet?

Så här yttrar sig ålderism. WHO beskriver åldersdiskriminering som en av världens mest spridda och socialt accepterade fördomar. Konsekvenserna stannar inte vid taskiga skämt eller nedlåtande blickar, de tränger in i kroppen. Negativa attityder till åldrande ökar risken för depression, försämrad hälsa och till och med för tidig död.

När vi hånar 60-plussare som testar något nytt skickar vi samtidigt en signal till alla andra: håll dig på din kant. Följden blir att många, även yngre avstår från att gå mot normen men inte för att de saknar nyfikenhet, utan för att de vill undvika att bli förlöjligade.

Hjärnan älskar nya utmaningar, menar forskaren Tommy Wood. Ett nytt språk, en ny sport, en dans med steg som först känns fel, allt får hjärnan att stärkas. Därför utvecklas barn så snabbt: de provar, misslyckas, försöker igen. Och i varje försök växer hjärnan.

Enligt Wood gäller samma princip hela livet. Hjärnan är som en muskel: den stärks när vi utmanar den, men stelnar när vi fastnar i rutiner. Som vuxna gör vi gärna samma saker om och om igen. Vi blir experter på det vi redan kan, men undviker det som känns nytt och svårt. Nyfikenheten försvinner inte med åren, säger han, men vardagen och samhällets förväntningar gör att vi slutar testa nytt. Vi förväntas ”landa” och vara klara.

Det bästa sättet att motverka det där är egentligen just det Rheborg gör, att våga göra något nytt som känns lustfyllt.

Samtidigt är Sverige fullt av dubbla budskap. Vi säger oss värna folkbildningen och det livslånga lärandet. Men i praktiken lever vi i en kultur som sätter ungdom högst och där sextioåringar helst ska hålla sig hemma. Som om människor vore slit-och-släng.

Nu kanske jag går händelserna i förväg, SVT:s serie kan mycket väl komma att utmana idén om ålderskris. Men jag tvivlar.