Clara Knäpper Bohman: Kvinnor blir flickor och flickor blir sexobjekt

Jag blir riktigt illamående av att se Shein sexdocka i barnformat, som flera medier rapporterat om: en liten flicka med ledsna ögon och nalle i famnen. 

Produktbeskrivningen lyder: ”manlig onanileksak” med ”erotisk kropp”. Dockan – som ser ut att inte vara en dag äldre än fem – har en vagina och ett anus som kan penetreras. Den är skapad för vuxna.

För 200 år sedan skrev poeten Georg Büchner: ”Varje människa är en avgrund, det svindlar när man ser ner i den”. Jag känner precis så. Sexualiseringen av barn har nått en ny nivå. Vem köper något sådant? Vem formger något sådant? Vem marknadsför och säljer det? Varför har ingen sagt stopp? Jag tänkte först att det görs av dumhet. Eller ignorans. Men Shein-dockan är inte ett misstag. Den speglar en kultur som sexualiserar barn och infantiliserar kvinnor. Som skapar gråzoner som företag kapitaliserar på.

Onlyfans-profiler tjänar miljoner på barnlik estetik: tandställning, tofsar, oskyldigt leende. Det är en estetik som återfinns i reklam, musik och sociala medier. I Sverige ser vi det överallt. 

Artisten Miriam Bryant poserar i en flicksäng, med håret i två höga tofsar och en godisklubba i munnen. Nioåriga artisten Annabelle Hammarström som sjunger ”om du kommer hit inatt kan du få klappa kissekatt” – en låt som är skriven och producerad av vuxna män. 

Några få höjer ögonbrynen, men de flesta blundar. 

Samtidigt bjuder morgonsoffor in företagare som säljer sexdockor som det vore något helt normalt. Dagens Nyheter rapporterar om svenska män som beställer livestreamade våldtäkter på filippinska barn online – för 150 kronor.

Det har gått så långt att svensk polis nu överväger att skapa syntetiskt barnpornografiskt material för att spåra förövare. Avgrunden blir bara djupare. Vi försöker bekämpa den sjukdom vi själva har skapat.

Jag önskar att det handlade om en enstaka produkt eller förövare. Men det gör det inte. Det är ett system där historien ekar: när viktorianska kvinnor med för små korsetter svimmade kallade man det för ”överklassens femininitet”. 

Jag vill inte hållas kvar i ett system som har en sexuell gråzon mellan kvinnor och barn.

Kvinnlig sexuell autonomi har i urminnes tider klassats som avart. Kokett, infantilt och romantiskt spetsmode bidrar nu som då till en flicklik estetik som påminner om porslinsdockor. 

I 1950-talets Hollywood blev naiva blickar och viskande kvinnoröster ideal: från Marilyn Monroe till Audrey Hepburn. Kulturen – flera psykologiska och lingvistiska studier belägger detta – har lärt oss att ljusa, oskuldsfulla röster upplevs mer attraktiva, varma och kvinnliga. 

Sexualiseringen av tolvåriga Dolores Hazei i ”Lolita” kom senare att lägga grunden för kulturens fortsatta sexualisering av barn. Som när en ung Britney Spears i början av 00-talet dansade, klädd som skolflicka, och bad om att bli slagen.

Det är svårt att känna sig hemma i sin egen kropp när sexighet likställs med svaghet och naivitet. I ett samhälle som länkar kvinnors värde till hur väl de kan imitera barndomens oskuld. 

Men barn är barn. Och vuxna kvinnor är just vuxna. Jag vill inte hållas kvar i ett system som har en sexuell gråzon mellan kvinnor och barn. 

Jag vill respekteras som vuxen person, inte pressas in i en infantiliserande mall av underordning, passivitet och dumhet. Precis lika lite som jag vill att barn ska pressas in i en sexualiserad mall där deras femåriga kroppar beskrivs som ”erotiska” och deras hjälplöshet och barnslighet anses attraktivt.

Vi måste bryta logiken som säger att män ska bli auktoriteter och kvinnor ska bli följsamma och försynta. Och det börjar med oss själva. Vi måste se och prata om att infantiliseringen av kvinnor går hand i hand med sexualiseringen av barn. Vi måste våga stå emot, våga åldras och ta plats som vuxna. 

Och politiken måste vakna och kriminalisera sexualiseringen av barn, skärpa företagsansvaret – där även vi som konsumenter behöver ställa oss frågan vilka normer som formar våra begär. Vi måste alltså inte bara stifta lagar. Vi måste tänka på vårt eget ansvar, våra begär, och den kultur vi deltar i och reproducerar.