Ali Esbati: I Kristerssons vänskap med Israel skymtar en vision om Sverige

Är det en förskjutning som märks i svensk offentlighet, när det gäller klarspråk om Israels övergrepp? Flera etablerade röster – också med en historiskt mer pro-israelisk ståndpunkt – har gett uttryck för att avgörande gränser passerats. Aftonbladet har på ledarsidan omtalat det som sker i Gaza som folkmord. Ett journalistupprop för pressfrihet och en rimligare rapportering har samlat 500 namn, varav flera från de större mediehusen.

De mer synliga effekterna av den massvält som framorganiserats av Israel bidrar nog. Bilder av skjutna och sprängda människor har det funnits gott om, men inte i västvärldens mainstreammedier. Det har också lättare kunnat placeras in i ett narrativ om ”krig”. Utmärglade barn tycks svårare att bortförklara. 

Förskjutningen hade inte ägt rum utan ihärdig kamp: Alla som har tittat, delat och protesterat – gjort det de förmått och mer. En global folkrörelse för att inte låta ropen från folkmordets offer sugas ned förgäves i ett svart hål för själva konceptet mänsklighet.

När det nu rör på sig, kan man ibland ana en skepsis bland dem som kämpat och kämpar: Att det är så dags nu! Det har ju varit så tydligt så länge vad som sker och vartåt det barkar! Detta är en fullt mänsklig men likväl kontraproduktiv reaktion. I allt politiskt arbete är det viktigt att försöka finna konvertiter snarare än kättare. I solidaritetsarbete mot ett pågående folkmord, är generositet och bredd essentiellt. 

Men då gäller det också att kunna göra distinktioner baserade på positioner och makt.

Statsminister Ulf Kristersson (M) har nu kommit på att det är ”förfärligt och avskyvärt” att se svältande barn. Men det är inte den minimala, performativa känsloyttringen som utgör svensk utrikespolitik, utan Kristerssons argumentation: ”Israel gör det svårt för sina vänner just nu. Vi som står bakom staten Israels rätt att finnas och rätt att försvara sin roll i regionen.”

I Kristerssons formuleringar skymtar en vision om vad Sverige ska vara för land 

Statsministerns ståndpunkt är alltså att det är först med den för honom synliga svälten som det blir ”svårt”. Men Israels dåvarande försvarsminister Yoav Gallant beordrade svält redan den 9 oktober 2023 – något som ligger till grund för den internationella brottmålsdomstolens (ICC) arresteringsorder mot honom. Sedan dess har Israels agerande varit en checklista för brott mot internationell humanitär rätt. Med detta har statsministern alltså haft lätt att känna vänskap.

Men mer än så. Han preciserar sitt aktiva stöd till Israels ”rätt att försvara sin roll i regionen”. Denna roll har bestått i det yttersta folkrättsbrottet: angrepp mot en rad suveräna staters territorier, med stora civila förluster som följd, garnerat med lönnmord på forskare och deras familjemedlemmar.

Internationell rätt är avhängig av hur statliga aktörer förhåller sig till den. Kristerssons formulerade carte blanche är med på att upphäva resterna av denna rättsordning.

För den palestinska mor som ser världen falla samma i sitt barns döende kropp, spelar det marginell roll hur Sveriges statsminister ordlägger sig. För dem som lever i Sverige är det desto viktigare. I Kristerssons formuleringar skymtar en vision om vad Sverige ska vara för land – om sociala hierarkier också här hemma. Regeringens andlige ledare Jimmie Åkesson uttryckte ju i Almedalen en ”tacksamhet” mot Israel ”för att de gör det smutsiga och genuint otacksamma jobbet också åt oss”.

Den välkomnande attityden mot dem som vaknar sent kan inte gälla statsministern. Där krävs press varje dag: parlamentariskt, civilsamhälleligt och från enskilda som tillsammans tar sin mänsklighet på allvar.