– Jag har efter samtal och ytterligare betänketid beslutat att jag inte längre står till valberedningens förfogande. Det är av privata skäl, säger Pim van Dorpel.

Han är doldisen från Hotell- och restaurangfacket (HRF) som skulle leda en föryngrad LO-ledning. Förslaget sattes ihop för att hålla över tid och beskrevs som brett förankrat, om än förvånande och nästan lite modigt. Efter ett låst läge var alla äntligen nöjda.

– Vi uppfattar honom som en mycket bra lagledare och så har han idéer om hur han vill utveckla LO och samarbetet mellan förbunden för att göra LO till en ännu starkare facklig organisation, sa Tomas With, ordförande för LO:s valberedning, till tidningen Arbetet.

Men bakom kulisserna händer något helt annat och efter tolv dagar spricker valberedningens förslag innan kongressen ens hunnit öppna. Ingen vill säga något och valberedningen sitter i krismöte.

– Jag vet inte vad jag ska svara på det, säger en person på LO:s pressjour när tidningen Arbetet frågar om det hänt något oväntat som ligger bakom avhoppet. 

Just nu råder kaos. Det är inte ett eldigt sådant, utan ett förståeligt och patetiskt kaos. 

Det är djupt oseriöst och pinsamt att stå utan ledarskap samma dag som kongressen hälsar över 300 ombud välkomna till Waterfront i Stockholm. Även om beslutet att hoppa av ligger på van Dorpel spiller det över på både valberedningen och nuvarande ledning.

Ingen verkar vilja leda LO. 

Samtidigt är det bara storspelarna som kan rädda upp fiaskot nu. Namn som Kommunals Malin Ragnegård, HRF:s Malin Ackholt eller Byggnads Johan Lindholm har varit uppe tidigare i processen. 

Ordförandekandidaten ska också fungera med resten av ledningen och det är troligt att LO:s valberedning lägger fram ett helt nytt förslag istället för att bara ersätta förstanamnet Pim van Dorpel.

LO-kongressen ska fatta beslut om ett hundratal motioner och en ny organisationsplan som ska underlätta gränsdragningen och samarbetet mellan medlemsförbunden. Bland annat föreslår Seko att LO ska ta ett kliv framåt i opinionsbildningen för att kunna slå tillbaka Svenskt Näringsliv. 

Det är en omöjlig uppgift utan en stabil ledning som går genom rutan, och som kan ingjuta glöd i en trött federation.

Vilka som än tar plats i den nya ledningen kommer de att leda ett LO som både står stilla och stampar och som vill förnya sig. Gamla sanningar ifrågasätts och i förtexterna till kongressmaterialet visar man upp en rätt dyster bild när det gäller klimatkampen:

”I dagens samhälle med ökade klyftor, svagare trygghetssystem och nedrustad arbetsmarknadsutbildning saknas den trygghet som behövs för att klimatomställningen ska accepteras av LO-förbundens medlemmar.”

Ironiskt nog är kongressens devis Vi får Sverige att fungera. Det är sant om man pratar om arbetarnas värde och bidrag till samhället. Det har aldrig varit mindre sant om det som händer i LO-borgen.