Leo Vene: Högern vill vinna valet med hat

Det blåser upp till valår. Planer smids och skyttegravar grävs. Mycket talar för en smutsig valrörelse, där gränserna för det tillåtna flyttas fram ytterligare. Tidösamarbetet väntas ta nya former, medan den så kallade vänstern famlar efter en gemensam identitet att utmana med. 

Sedan Hamas terrorattack den 7 oktober 2023 har en ny form av polarisering vuxit fram i Sverige, förstärkt av regeringens handlingsförlamade utrikespolitik. Att “inte flytta Mellanösterns konflikter till svenska gator” har blivit ett mantra, medan Palmes gamla devis om att “politik är att vilja” aldrig känts mer avlägsen. 

Retoriken hårdnar, och nyligen kunde vi läsa hur Moderaternas gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, beskrev pro-palestinska demonstranter som “odjur”. Uttalandet delades vidare av Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M), och när Karlsson själv konfronterades avfärdade han kritiken med att ”man inte behöver linda in det” och jämförde istället de stillsamma demonstranterna utanför kulturcentret Bajit med ”en man som begått ett dubbelmord, eller en pedofil”. Tonläget skärptes ytterligare i veckans partiledardebatt i SVT när Ulf Kristersson (M) inte bara vägrade ta avstånd från Karlssons ord, utan dessutom återigen anklagade oppositionen för att vara “terrorromantiker”. 

Efter mordet på den amerikanske ytterhögerprofilen Charlie Kirk hängde även delar av den svenska högern med i uppståndelsen. Vice statsminister Ebba Busch (KD) hittade helt sonika på att “vänstern” firat mordet och lät – via sin presschef - meddela att hon sett det i något “kommentarsfält på Facebook”. Hur hon kunde vara så säker på att det var just ”vänstern” framgick dock inte. Kanske hade hon rådfrågat sin AI-robot. 

Den omåttligt populära videobloggaren Henrik Jönsson tog vid och utlovade “så många exempel att jag inte ens vet hur jag ska hinna sortera dem”. Resultatet blev en salig blandning av klipp på amerikaner, varvat med svenska opinionsbildare som, visserligen, fördömde mordet, men också hade fräckheten att påminna om att Kirk var en vapentokig rasist och homofob. Det svenska “firandet” lyste däremot med sin frånvaro. 

Visst kan man tycka att det är osmakligt när enskilda människor fullständigt skiter i – eller till och med gör sig lustiga över – ett dödsfall. Jimmie Åkesson hade en gång i tiden roligt åt att Olof Palme sköts ihjäl framför ögonen på sin fru. Men att som politiker kollektivt beskylla ”vänstern” – eller “högern” – kräver faktiskt större ansträngningar än ett kommentarsfält på Facebook eller anonyma konton på X. 

Det är samma utveckling som vi sett i Donald Trumps USA, där vänstern utmålas som ett kollektivt hot, en lynchmobb, ett odjur. I veckan terrorklassade dessutom amerikanerna antifascism, varefter EU-parlamentarikern Dick Erixon (SD) gick ut och hoppades på en motsvarande klassning i Europa. Varför SD är så angelägna om att bekämpa just antifascism kan vi såklart bara spekulera i. 

När Expo fortsätter varna för att den högerextrema miljön växer, och Säpo ser allt fler aktivklubbar som plattformar för radikalisering till våldsbejakande högerextremism, är det kanske inte så konstigt att den svenska högern hellre pratar om palestinademonstrationer och mordlystna fantasifoster. Det förklarar också varför Ebba Busch, trots att regeringen påstår sig ha samsyn kring kriget i Gaza, fortsätter att svinga mot “den radikala palestinarörelsen” och “det växande hotet mot den svenska demokratin”. 

Hat säljer, helt enkelt. Och valårets klockor har börjat klämta. 

Ord har betydelse, och historien är full av exempel på vad som kan hända när människor avhumaniseras och framställs som “odjur” eller existentiella hot mot nationen. Även här på hemmaplan. Låt oss hoppas att historien inte behöver upprepa sig.