I över en vecka har människor lagt tulpaner, tänt ljus och gråtit i Fruängen centrum i södra Stockholm.
Söndag den 2 mars klockan nio på kvällen tycker jag mig höra skott i närheten av min bostad. Jag är dock inte säker förrän tio minuter senare när ljudet från den hovrande helikoptern ekar genom hela lägenheten. Då förstår jag att något allvarligt har hänt. Tidningarna skriver att två tonårspojkar har blivit skjutna och allvarligt skadade.
Dagen efter skickar rektorn ett mejl till alla vårdnadshavare som har barn i den närliggande skolan. Den tragiska händelsen ska tas upp i klassrummen, elevhälsan kommer att vara på plats, och så får vi föräldrar en länk till Bris med informationen ”Så pratar du med barn om våldshändelser i närområdet”.
Fältassistenter samt stadens krisstödsgrupper kallas in till centrum. Även personal från Svenska kyrkan syns till. Polisen markerar sin närvaro utanför Coop. Tonåringar i min närhet är plötsligt rädda för att gå själva till tunnelbanan i centrum när det börjar skymma. ”Tänk om någon skjuter mig”.
På tisdag morgon, på väg till förskolan, möter vi poliser igen. De vill signalera att fruängsborna inte är ensamma, att de har läget under kontroll. På eftermiddagen möter jag två fältassistenter, den ena säger att det är tur i alla fall att pojkarna inte dog. Jag nickar och går vidare.
På onsdag morgon känns det annorlunda. Poliserna som parkerat sin bil mitt i centrum blickar mot tunneln där skotten avlossats. Då tittar jag också ditåt och ser ett hav av blommor och tända ljus. En djup sorg tar snabbt över: det här måste betyda att en av pojkarna har avlidit. Det står inget om det i tidningarna men vid minnesplatsen viskar ungdomar att så är fallet.
På eftermiddagen bekräftas nyheten i medierna: pojkens liv gick inte att rädda. Vid det växande blomsterhavet har någon ställt fram pennor och post-it-lappar. På några av dem står det:
”Vila i frid. Aldrig mer våld.”
”Vila i frid Rio, vi ska göra dig stolt! Vi älskar dig.”
”Evigt saknad, vår Rio.”
På marken har ungdomar lagt saker som pojken tyckte om: favoritsnuset, halstabletter och flaskor med Uludag Gazoz, en turkisk kolsyrad lemonad.
På torsdagen ser jag en kvinna gråta vid minnesplatsen, jag lägger en hand på hennes axel. Hon kände pojkens familj, de var grannar.
Senare på dagen har det tillkommit nya saker. En ungdom har lagt dit en kanelbulle med pärlsocker och en chokladcroissant från Pressbyrån. På lokala Coop har personalen plockat fram stenar som det står ”saknad” på till försäljning, sådant de brukar ha framme i samband med Allhelgonadagen. Men nu är det många ungdomar som frågar efter tulpaner, minnesstenar och gravlyktor.
Jag kände inte pojken som dog, men varje dag passerar jag minnesplatsen och får veta något om vem han var. Lagkamrater från fotbollen, supportrar från fotbollsklubbar, gamla lärare, grannar, klasskamrater, vänner till familjen – alla har alla varit där och lämnat avtryck i centrum.
Bara för ett och ett halvt år sedan mördades en annan pojke på Mälarhöjdens idrottsplats, bara ett stenkast från Fruängen centrum. Han var känd av polisen och av lokalinvånare.
En tidig morgon såg jag en anhörig till offret lägga en blomma vid minnesplatsen i Fruängen. Hon var rasande och ledsen på samma gång. Det hade inte behövt sluta så här.
Allt känns så meningslöst, onödigt och sorgligt. Pojkarna som besköts i söndags hade ingen koppling till kriminalitet, de förekommer inte i några brottsregister. De hade varit på gymmet och bara hunnit gå några meter innan de sköts bakifrån.
Polisen tog gärningsmannen efter två timmar. Det sitter kameror överallt i centrum, flera vittnen såg vad som hände.
Jag känner en växande oro för att samhället, både i stort och lokalt, ska sluta sig som svar. Rädsla är en farlig känsla, den kan få oss att agera irrationellt om den inte kanaliseras till förändring. Folk talar om att flytta någon annanstans, som om det vore en lösning.
Pojkar med mörkt hår är rädda för dubbelbestraffning: å ena sidan riskerar de att felaktigt pekas ut som gängkriminella och falla offer för våld, å andra sidan kan samma killar bli diskriminerade av allmänheten när de misstas för att vara kriminella. En lose-lose-situation.
Fruängen älskas av barnfamiljer och andra. Området är inte särskilt trafikerat, vilket gör att barn går själva till skolan och cyklar till sina träningar. Det finns lekparker överallt. Men den senaste tidens våldsvåg i landet gör att ingen plats längre kan tas för given som trygg.
Frågan om våld och vapen är mycket större än enskilda stadsdelar i storstäderna. Det handlar om skolan som inte ges möjlighet att fånga upp barn på glid. Det handlar om en underbemannad socialtjänst. Det handlar om vården och om psykiatrin.
Men inget av detta står i fokus i den politiska debatten. Allt ska lösas enbart med hårdare straff. Trots att alla kan se att det inte fungerar.
