Göran Greider: Ge mig tv-programmet ”Bonde söker parti”

Äntligen fick jag chansen att utsäga ett av de viktigaste orden i all förfluten, all närvarande och all kommande politik: matjord. Det sägs nästan aldrig i det politiska livet, trots att matjord i slutändan kanske är det viktigaste vi har. Nej, det är faktiskt det viktigaste. 

Men ytterst få är nog varse att det finns en officiell dag för världens jordar, World Soil Day, som infaller den femte december varje år. Frågan om matjord dök indirekt upp i Godmorgon världen i P1 när programledaren undrade om det är bra att antalet bönder minskar år för år i Sverige. Jag svarade förstås att det inte är bra att marknadsmekanismerna nu paradoxalt nog gör att vi får fler och fler jättejordbruk som liknar den värsta sortens sovjetiska kolchoser.

Det finns yrken som är så mycket mer än ett vanligt yrke. Bönder ger liv åt landsbygden, håller landskapen öppna och utgör den sista försvarslinjen för livsmedelsförsörjningen när krisen kommer. De borde i en bättre värld definieras som och ges rangen av ett slags ekologiska systemingenjörer: de ska odla grödor men också bevara matjorden och den biologiska mångfalden. Hur jordbruk bedrivs definierar en hel civilisation. Och vi kommer alltid, i evighet, vara beroende av att tillräckligt många människor vill syssla med jordbruk. 

Bönder har hand om den matjord som inte bara här och var utgör ett tunt litet skikt på planetens utan också är på väg att i dramatisk takt minska. Varje år beräknas det att över 20 miljarder ton matjord helt enkelt försvinner i världen, när städer expanderar, motorvägar byggs, havet stiger eller jordar utarmas på grund av kemikalier och plastpartiklar. Eller krig. 

Matjord är en eon av tid. All jord är berg, berg som vittrat under tiotusentals år, på våra breddgrader efter istiden och det är i det översta skiktet där växter brutits ned till mull som det går att odla. Matjord kan tillverkas, men det tar lång tid: I Amazonas regnskog tror forskarna att det en gång levde över tio miljoner människor som i sekel efter sekel komposterade allt de kunde, såväl växtdelar som träkol, stenmjöl och fiskrester och skapade den bördiga svarta jorden, Terra Preta. (Denna befolkning utplånades av kolonialisternas virus, svärd och kulor.) 

I den intensiva diskussionen om stigande matpriser hävdas det ofta att mer konkurrens skulle kunna sänka matpriserna. Höga matpriser är förödande för fattiga familjer, särskilt fattiga barnfamiljer. Men problemet är att mer konkurrens – alltså marknad – obönhörligen kommer att leda till rationaliseringar som skapar alltmer storskaliga jordbruk och i sista hand suger ut fattiga bönder än mer och till slut utarmar jordarna ytterligare. I en rimligare värld skulle maten utgöra en mycket större del av en hushållsekonomi än vad som idag är fallet. Men det är också orimligt och det enda i längden möjliga är därför att bönderna får bättre betalt för sina varor. 

Då talar vi om subventioner, alltså offentligt stöd eller rentav en välfärdsstat som i sina långsiktiga mål har matjordens kvalité i kombination med låga matpriser som ett långsiktigt mål. De matvaror vi handlar i butiken får inte ruinera människor, så betalningen till bönderna måste därmed gå över skattsedeln och fördelas rättvist. En fri eller friare marknad förmår inte på något sätt hantera matfrågan och jordfrågan. 

Välfärdssystem och mat borde ju självklart hänga ihop, men är helt separerade. Frågan om jorden ryms inte i den politiska debatten och det är i grunden ofattbart. 

”Bonde söker parti” borde ett program heta i tv. Det skulle pressa alla partier att svara på fråga hur matjorden bevaras.