Att det blev ett ja var verkligen rätt mycket för att eliterna i Sverige – näringsliv och de flesta toppolitiker – sammansvor sig och körde över väljarna.
Jag var emot EG därför att jag fruktade att detta politiska projekt skulle mynna ut i en superstat: ett slags nationalstat i jätteformat vilande på en mycket svag grund av folklig identifikation med det europeiska.
Bara några få år senare hade jag ändrat mig. Både för att jag realpolitiskt accepterade det faktum att vi aldrig kommer att lämna EU, men också för att jag litet mer hade börjat hoppas på att EU skulle kunna ta itu med vissa frågor som ingen nationalstat ensam kan lösa: migration och miljöfrågor.
Just detta hade jag även som EG-motståndare hela tiden påpekat – det behövs nivåer ovanför nationalstaten för att hantera gränsöverskridande ödesfrågor.
2003 fick jag i alla fall uppleva glädjebeskedet att svenska folket röstade nej till euron. En gemensam valuta anser jag fortfarande vara irrationell:
Man kan inte tvinga in helt olikartade ekonomier, ofta dessutom i olika konjunkturfaser, under en och samma valuta. Det är kommandoekonomi av värsta sort.
Summa summarum: Min hållning till Europaunionen har hela tiden varit tvekande, om än med tiden mer positiv. På många sätt är unionen ingenting annat än en regional ekonomisk frizon: fria rörelser för varor och tjänster.
Och dilemmat blir då att varje steg i syfte att ge EU en social eller grön dimension riskerar att försvaga demokratin på den nivå där den trots allt ännu fungerar minst dåligt: den nationalstatliga.
Av LO-medlemmarna röstade bara 38 procent i senaste EU-parlamentsvalen. Europas folkliga klasser är föga närvarande i bygget av Europaunionen. Storkapitalets lobbyister är tyvärr långt mer aktiva.
På senare år har vänstern och socialdemokratin i Sverige blivit alltmer positiv till Europaunionen. Det gäller också mig själv. Skälen till detta är att EU antagit ett antal gröna lagpaket som ofta är starkt progressiva och att unionen tar ställning för Ukraina.
Och även om den migrationspakt som nu antagits är ganska repressiv och osolidarisk – länder kan köpa sig fria från flyktingmottagande – är det ändå så att migrationen till slut måste fördelas mellan EU-länderna på ett rimligt sätt. En dålig pakt nu kan lägga grunden för en bättre pakt framöver.
Men en annan förklaring till att EU fått ett ljusare skimmer i de rödgrönas ögon i Sverige är nog tyvärr också att många av oss för tillfället helt gett upp svensk politik. Den drivs så extremt hårt åt höger.
Och inte bara det. Sittande Tidöregering har aktivt kampanjat mot den gröna offensiv som EU ett bra tag varit på väg mot. Den omfattande naturrestaureringslagen kunde ha blivit ett avgörande steg till att återställa förstörd natur.
Men en svensk landsbygdsminister och i alla fall indirekt en svensk klimatminister (hon sa inget om det), ansträngde sig hårt för att stoppa lagen och ser tills vidare ut att ha lyckats.
Så här står vi. Det mesta tyder på att högern och ytterhöger rycker fram i EU-parlamentsvalet den 9 juni. Den stora förändringen kan de närmaste åren bli den att EU:s gröna ambitioner minskar rätt dramatiskt. Och inte bara det: från den 30 juni är det, av alla länder, Ungern som leder unionen.
Europaunionen har aldrig, under hela den tid den byggts upp, blivit genomblåst av vindar underifrån, från riktigt breda folklager. Unionen svävar därför ännu över befolkningarna och har inte landat.
Och exakt det där är det genuint svåra med allt som rör Europaunionen. Av hela mitt hjärta önskar jag mig en rödare och folkligare union som i världsskala kan göra enorm nytta, samtidigt som jag räds att den gigantiska superstaten ska expandera på bekostnad av den demokrati som fungerar hyggligt på nationell nivå.
Man kan därför säga att mitt engagemang i EU-valet tyvärr är just halvhjärtat. Jag vill hejda högerns frammarsch i EU, men vartannat hjärtslag varnar för en expanderande superstat.
