Visst är det för mig som läkare stimulerande att få arbeta med hjärnan och använda den långa medicinska utbildningen som lett fram till dagens patientmöte. Men ingenting slår den där känslan av att vara behövd och i stunden kunna bidra till en annan människas välmående.
Välfärdsarbetare arbetar med livets fundamentala skeenden: födsel, död, hälsa, utbildning och omsorg. Det har en inneboende tjusning att få följa människor genom dessa skeenden, och kommer med stort ansvar.
Välfärdsarbete bygger nämligen i hög grad på relationsbyggen med människor i beroendeställning: förskolebarn, skolungdomar, sjuka patienter, sköra äldre och människor med stort behov av stöd för att fungera i samhället och leva bra liv.
Häri ligger välfärdens styrka, och, i ett samhälle fokuserat på vinst och effektivisering, dess svaghet.
För välfärdsarbete är både svårt att mäta och lätt att utnyttja. En reklamare som inte får bra villkor säger upp sig, men en lågstadielärare, vill hen hoppa av mitt i terminen? En allmänläkare eller sjuksköterska, överge sina patienter? En undersköterska, lämna sina äldre vårdtagare?
Det är allt för enkelt att utnyttja den inneboende meningsfullheten i välfärdsarbeten för att långsamt skruva åt verksamheterna med allt mindre resurser. Vädja till välfärdsarbetarnas samvete och yrkesheder, att stå ut lite till, anpassa sig till en budget som verkar gudagiven snarare än politiskt överenskommen, göra det för barnens och patienternas skull.
Men välfärdsarbete är inte ideell verksamhet. Vi som arbetar inom välfärden må brinna för våra patienter, våra elever och våra äldre, men vi har precis som övriga branscher behov av rimliga arbetsvillkor.
Även under optimala förutsättningar är det tufft att arbeta med människor i en styrd verksamhet, som vården eller skolan. Inga flexibla långluncher, gående möten eller hemarbete erbjuds här.
Men i dagens klimat, där ”effektivisering” i form av minskade resurser implementeras från högre ort utan insikt i verksamheten, där mätbarhet och dokumentation går före tillit till professionerna, blir det omöjligt att genomföra ett fullgott arbete som går att känna stolthet över.
Nu behandlas vi som kuggar i ett allt mer eftersatt maskineri,med ständiga hot om tvångsförflyttningar, nedskärningar och tidsoptimering på bekostnad av mellanmänsklig interaktion. Det urvattnar det relationsbygge som skapar en meningsfull välfärd – för både arbetstagare och omsorgstagare.
Vad politiker inte verkar inse är att omsorgen och välfärden är själva fundamentet i ett fungerande samhälle. Inte bara ur ett medmänskligt perspektiv, som givetvis borde räcka som argument, utan även rent ekonomiskt.
Utan barnomsorg försvinner en väsentlig del av arbetsstyrkan. Utan rimlig tillgång till vård dör och skadas arbetsföra människor i förtid. Utan kvalitativ utbildning för våra unga kan varken demokratin eller arbetsmarknaden överleva. Att investera i välfärden är att investera i framtiden.
Budgeten är inte gudagiven, utan en prioriteringsfråga.Utöver större budgetutrymme för välfärden krävs dock ett skifte i hur personalen behandlas.
Att öka tilliten till välfärdens personal och låta professionerna styra är att garantera en verksamhet med god kvalitet, eftersom deras kunskap och drivkraft är vad som skapar en meningsfull välfärd.
Svenska folket vill ha välfärdssatsningar. Politikerna kan inte fortsätta gå emot folkets vilja.
