Göran Greider: Eliternas skitflod ska göda uppror

Under en av 2025 års sista skälvande dagar, i alla fall strax före jul, släpptes en ny flodvåg av skit från Trumpadministrationen: Jeffrey Epsteinmaterialet. Jag har inte försökt läsa något av det, bara följt rapporteringen och till min glädje kunnat konstatera att hela denna soppa, nu med massor av maskade ansikten som i en eliternas sjuka maskerad, nu hälls över den globala eliten, de så kallade enprocentarna, i alla fall de som finns i USA (de finns i varje nation). 

Trump, som länge motsatte sig att detta alls skulle publiceras, har därmed alltmer framstått som en integrerad del av den elit som han vann valet på att säga sig vilja bekämpa. Äntligen, utbrister jag. Kan den enorma, potentiellt omstörtande kraft som alltid gömmer sig i avskyn för härskande eliter kanaliseras på andra sätt än genom högerpopulistiska rörelser? Det tror jag. 

Det 2025 som nu nästan har passerat var verkligen ett eliternas år. Elon Musk, miljardären och elitmänniskan som tjänar mer per sekund än vad en städare gör på en månad, blandade sig i andra länders angelägenheter utan annat än sitt ägande som insats. En annan av världens rikaste elitmän, Vladimir Putin, envisades med sitt krig mot Ukraina samtidigt som den ende i väst han beundrar är en medlem i den amerikanska eliten, Donald Trump. 

Under året som gått såg vi också hur den ekonomiska elit som profiterar på den militära upprustningen växte i makt: Saab-aktien har gått strålande, om än litet svajigt ibland i år på grund av en möjlig hotande fredsrisk (det är inte omöjligt att det ordet, ”fredsrisk”, ibland hörts på styrelsemötena). Denna militärindustriella elit knyter samman Wallenberg med nyss ledande politiska tjänstemän, vilket vi såg när Natoförhandlaren Oscar Stenström värvades av Wallenbergsfären. 

Att analysera och kritisera och moraliskt stenhårt fördöma de eliter som en galen kapitalism frambringar – det är radikal, demokratisk politik i praktiken.

Och så ser det ut världen över. Man kan lugnt utgå från att amerikanska bolag som Lockheed Martin eller Boeing, eller europeiska vapenfabrikanter som tyska Reihnmetall, eller italienska som Leonardo, har alltmer täta relationer till ledande politiker. När jätteekonomin Tyskland nu ska bli Europas starkaste militärmakt formas en stark elit.  

Men faktum är att alla slags eliter, inte bara den kring Epstein, under 2025 kunde drabbas av skandaler. En elitskola som Handelshögskolan har haft svårt att hantera skitfloden från Epstein, liksom det kungliga svenska hovet har. 

Och i själva politiken stod ett flertal skandaler för en viss degradering av den högsta kasten: Henrik Landerholm utsågs till nationell säkerhetsrådgivare därför att han är barndomsvän med statsministern och vi vet hur det slutade. Plötsligt visade det sig också att självaste migrationsministern, Johan Forssell (M), har en son som varit aktiv i en nazistklubb. 

Den globala finansiella oligarkin har år för år vuxit i makt och rikedom och det speglas i de politiska hållningarna på högsta nivå. Än så länge har vänstern och arbetarrörelserna inte riktigt kunna exploatera en växande känsla av att de däruppe beter sig precis som de vill, utan hänsyn till något mänskligt. 

I princip har miljardärerna fått vara ifred, medan högerpopulisterna är de som förmått utnyttja den berättigade ilskan mot självutnämnda eliter. Samtidigt har medierna i stort sett varit långt mer koncentrerade på Epsteins sexförbrytelser – som såklart är fruktansvärda – än på det smått gåtfulla faktum att han hade så mycket pengar och varifrån de egentligen kom. 

Vad sägs om teorin att det är en totalt frisläppt kapitalism som skapar ett fenomen som Epstein? 

Att fördöma eliter har ofta betraktats som ett slags konspirationsteoretiskt beteende. Det är det inte. Att analysera och kritisera och moraliskt stenhårt fördöma de eliter som en galen kapitalism frambringar – det är radikal, demokratisk politik i praktiken. 

Ett eliternas år har passerat. Vi vadar i eliternas skit. Den kväverika skit som till slut lär göda upproriska känslor.