Leo Vene: Efter Vänsterpartiet måste jag hitta någon ny på parti-Tinder

Jag har aldrig varit särskilt partipolitiskt aktiv. Aldrig läst ett partiprogram från pärm till pärm, aldrig känt ett behov av att rätta mig i ledet eller visa blind lojalitet till ett parti. Men jag har alltid känt mig hemma till vänster, och Vänsterpartiet har – sina skavanker till trots – ändå känts som det mest naturliga valet. Och även om det sägs att man blir blåare med åren, har jag snarare blivit rödare. Kanske är det så enkelt att högern idag är så motbjudande att det inte finns något att kompromissa med.

Något som blivit ännu tydligare i takt med den tilltagande konflikten i Gaza. 

När statsministern beskriver Israels folkmord på palestinier som ett ”beteende”, medan vice statsministern hyllar Israel för att ”de gör hela världen en tjänst i att försöka oskadliggöra Hamas”. 

I denna kontext – och efter påtryckningar från ovan nämnda höger – väljer Vänsterpartiet, av alla partier, att försöka utesluta två medlemmar som höjt sina röster mot just detta ”beteende”.

Lorena Delgado Varas (-) har länge varit en av partiets tydligaste röster för ett fritt Palestina. I april delade hon en bild som visade en israelisk hand som styr en amerikansk, som i sin tur styr världen. En kritik mot USA och Israels inflytande, men också ett bildspråk som anspelar på antisemitiska troper om att judar styr världen. Omdömeslöst? Absolut. Antisemitiskt? Knappast.

Högerns mest högljudda Israelvänner tog dock, som väntat, chansen att skrika om antisemitism. Det var därför inte förvånande att Judiska Centralrådet polisanmälde Delgado Varas för hets mot folkgrupp – och inte heller att förundersökningen snabbt lades ner. För det är inte antisemitiskt att kritisera en stat. Och det är definitivt inte att hetsa mot en folkgrupp. 

Men det spelar ingen roll. I ett politiskt klimat där all Israelkritik slentrianmässigt stämplas som antisemitism, där vice statsminister Ebba Busch (KD) får stående ovationer från Israels regering, och där Vänsterpartiet rör sig allt längre högerut, behövde man visa att man inte är ”för radikala”. Att man visst kan sitta i en regering och komma jättebra överens med marknadsliberala centerpartister och högersossar. Så de vek sig.

Jag känner mig inte längre hemma i Vänsterpartiet. 

De kastade Delgado Varas under bussen. Tätt följd av Daniel Riazat (-), vars stora brott tycks ha varit lojaliteten till Delgado Varas och kritiken mot partiledningens hantering, som han beskrivit som en av de största skandalerna i partiets moderna historia. Jag är benägen att hålla med.

Partiledaren Nooshi Dadgostar (V) kan ryta till mot meningsmotståndare i SVT eller hålla brandtal i Almedalen, men tycks ha svårare att hålla sitt eget parti om ryggen. Det vittnas om falangstrider och toppstyre, om lojalitet före principer. Att man antingen är partiledningens vän, eller dess fiende.

Jag känner mig inte längre hemma i Vänsterpartiet. Därför har jag valt att lämna, och är numera fri på marknaden, en politisk singel, redo att dejta runt på parti-Tinder. 

Sökes: någon som brinner för internationell solidaritet, mänskliga rättigheter och en välfärd utan vinstintresse. Någon som inte dukar under för borgerliga mediedrev eller högljudda folkmordsapologeter. Ett stort plus om du också har ett öga för folkbildning, facklig kamp och principer (även när det blåser). 

I utbyte får du någon med rak rygg och begränsat tålamod för partiledningar som säljer ut sina kamrater för några procents chans på regeringsmakt. Kanske naiv, men fortfarande övertygad om att politik ytterst måste handla om principer. För i längden spelar det ingen roll hur regeringsduglig man ser ut på pappret – har ryggraden redan förhandlats bort, är förlusten redan ett faktum.