Myra Åhbeck Öhrman: Charlie Kirk dog som han levde – i en värld av fiender och fantasier

Strax efter lunchtid den tionde september hade den amerikanska högerdebattören Charlie Kirk påbörjat ett av de många universitetsframträdanden som blivit mest känd för. Tusentals unga i publiken jublade när han fick en fråga om hur många av landets masskjutningar de senaste tio åren som hade utförts av transpersoner.

Svaret kom direkt: ”För många.”

”Fem”, replikerade hans motdebattör. ”Vet du hur många masskjutningar vi har haft totalt under de åren?”

”Med eller utan gängvåldet?”

Det skulle bli Kirks sista ord. Ett ögonblick senare slets hans hals sönder av en gevärskula, avfyrad med ett jaktvapen från campusbyggnadens tak. 

Charlie Kirk dog som han levde: i en värld där myten väger tyngre än sanningen.

Kirk var politiskt extrem med svenska mått mätt, men inte en udda figur på amerikansk högerkant. Som en av grundarna av Turning Point USA, organisationen som tog det konservativa kulturkriget till unga män, hyllades han av det snabbt radikaliserade republikanska etablissemanget. Hans främsta verktyg var inte argument, utan fiendebilder. Woke, liberaler, transpersoner, invandrare, universitetsprofessorer – alltid en “annan” att frukta och bekämpa.

Hans budskap landade perfekt i ett USA där polariseringen skenat, där politiska rivaler förvandlats till fiender och där själva idén om samarbete förtvinat. För profeter som Kirk är verkligheten bara råmaterial, en resurs att mala ner till slagord för sociala medier och talkörer. Hotbilderna blir ett lim som binder samman publiken i en gemensam känsla av belägring.

Kirks död blev omedelbart råvara i samma maskineri. För anhängarna är han nu en martyr, mördad av en våldsam vänster för det fruktansvärda brottet att ”ställa frågor”. Det spelade ingen roll att de ännu inte visste något om skjutningens motiv, att den förkrossande majoriteten av politiskt våld i USA kommer från högerextrema, eller att Kirks mål var lönsam propaganda snarare än dialog. 

I ett land där skottlossningar blivit vardag är logiken livsfarlig: våld föder våld, och varje martyr ropar på hämnd.

Och ekot stannade inte vid USA:s gräns. Här hemma spreds hyllningar av Kirk som yttrandefrihetsförkämpe. Ebba Busch hoppade på MAGA-tåget och anklagade den svenska vänstern för att fira mordet, med några Facebookkommentarer som bevismaterial. 

Det sker i ett klimat där svenska politiker redan vittnar om hot, trakasserier och självcensur. Ny forskning som analyserat svenska politiker på X visar att den som angriper andra får mer uppmärksamhet än den som bygger upp något själv. 

Demoniseringen är inte bara ett uttryck för ilska – den är också en modern valuta för politiskt inflytande. När våra egna ledare börjar spela efter samma manus som Kirk, blir det tydligt att myten har en grogrund också här.

Det finns många sätt att döda en demokrati. Snabbt, med en kula. Eller långsamt, genom den kvävning som uppstår när hot och hat tystar debatten. När varje motståndare blir ett monster och varje konflikt en fråga om liv eller död, då försvinner politiken och ersätts av krigets logik.

Charlie Kirk dog på scenen. Men myten han spred är mer levande än någonsin, och den är redan osäkrad.