Det är en tragik utan like att Sverige, med den historia landet har, istället bundit upp sig så till den milda grad att man numera agerar som en lakej till USA. Det är ju USA som tryckt på för att Sverige inte skall skriva på resolutionen.

Rent tragikomiskt blir det när man betänker att detta sker när USA leds av Donald Trump och Sverige leds av en rödgrön regering. Med Obama i USA och en borgerlig regering i Sverige hade denna undfallenhet inte varit lika svår att begripa sig på, men nu är det bara absurt.

Den rödgröna regeringen fungerar i själva verket som nyttiga idioter för de som vill se ett svenskt närmande till Nato som slutar med medlemskap. Sverige knyts upp allt mer, samarbetar allt mer, försvarsminister Hultqvist har varit i USA och lovat, å regeringens vägnar, att USA skall få öva än mer i Sverige. Sveriges ÖB har redan dekorerats av USA:s väpnade styrkor genom att tilldelas Legion of Merit.

Frågan om förbud mot kärnvapen var i utrikesministerns ägo ända tills Peter Hultqvist ställde sig i strålkastarljuset med trumpen uppsyn, trygg dialekt och stabilt kroppsspråk. Temat var att vi visserligen inte älskar kärnvapen, men lite kärnvapen får vi allt tåla om vi ska kunna skydda oss mot ryssen och kunna samarbeta med USA. Såväl övriga socialdemokrater som miljöpartister i regeringen höll tyst.

Att de avgående riksdagsledamöterna skriver i klartext vad de anser om detta är bra, men vad hjälper det när de, tillsammans med Carl Schlyter, som också reagerat kraftigt, inte ställer upp till omval - bland annat efter att ha kritiserats hårt av Isabella Lövin som till och med skyllt dåliga opinionssiffror på dem.

Om - vilket inte är osannolikt - Socialdemokraterna skulle bilda regering med Miljöpartiet, Centern och Liberalerna lär utrikesminister Margot Wallström bli utvisad och försvarsminister Peter Hultqvists inflytande öka än mer. Det vore en katastrof på flera sätt, dels därför att den militära upprustningen skulle öka ytterligare, dels därför att Sverige allt mer skulle närma sig den punkt där Natomedlemskap bara handlar om formalia.

Detta pimpat med regeringsbeslut som skapar praxis för “liberalast” möjliga vapenexport inom ramen för den nya lagstiftningen. Det är ingen hemlighet att vapenexport är något av en hjärtefråga för Stefan Löfven - som Metallordförande lobbade han i frågan gentemot såväl regering som riksdag. I Hultqvist har han en broder.

Utan Margot Wallström stärks axeln Löfven-Hultqvist på ett sätt som andra krafter inom socialdemokratin knappast kan uppskatta. Vilket de socialdemokrater som talar varmt om “mittensamarbete” borde fundera ett varv extra på. Ju mindre inflytande falangen kring Margot Wallström får, ju mer inflytande får Peter Hultqvist. Att de borgerliga valde att inte kräva hans avgång efter händelserna i Transportstyrelsen lär i första hand ha berott på att de inte kunnat ha en, i deras ögon, bättre försvarsminister själva för att lotsa in Sverige i Nato utan att det liksom märks.

Valter Mutt och Annika Lillemets avslutar sin artikel i Sydsvenskan på följande sätt: “Varken undfallenhet inför stormaktsarrogans eller krigshets gör vårt land säkrare. Men genom att underteckna kärnvapenförbudet kan Sverige visa att det är ett land vars företrädare vågar driva fredspolitik på riktigt.”

Det borde en rödgrön regering kunna enas om inför valet. Men så länge man tillåter Peter Hultqvist agera lär så inte bli fallet. Frågan är hur mycket de socialdemokrater som står på Margot Wallströms sida skall tåla innan de känner sig tvingade att vända sitt parti ryggen.