Det är dags att vi börjar diskutera hur – inte om – en arbetstidsförkortning bäst kan genomföras. Socialdemokratin är sedan en tid på banan, de har ju presenterat förslag om att krympa heltidsveckan från 40 timmar till 35 timmar. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har drivit frågan länge, och till det kan läggas att LO under sin kongress i början av sommaren uttalade att arbetstidsförkortning är ”en prioriterad fråga”.

Motståndet kommer framför allt från Svenskt Näringsliv, som i en egen utredning slagit fast att införandet av en 35-timmarsvecka skulle innebära ett produktionsbortfall på åtta procent och sänkt BNP med 500 miljarder kronor per år. Arbetsgivarorganisationen hävdar att detta i sin tur skulle skada både konkurrenskraft och välfärd – men har fått rejäla mothugg i debatten, byggd på forskning utifrån länder där arbetstidsförkortning provats med goda resultat. Och att DN i förra veckan avslöjade att Svenskt Näringsliv tillämpar arbetstidsförkortning för sina egna anställda visar kanske mest av allt på ett klassförakt: Det är alltså vettigt att tjänstemän har en kortare arbetsvecka – men inte arbetare? Det faller på sin egen orimlighet.