Göran Greider: Vi behöver det vilda för att förstå oss själva

När jag för en tid sedan medverkade på ett seminarium på SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, om vilt och fiske sattes en rubrik på mitt anförande: Ut i naturen. Och visst, jag har inget emot att framträda som en Rousseauan som vill tillbaka till naturen, men i rubriken ligger problemet: Naturen framstår som något därute, ett objekt, som vi kan närma oss eller distansera oss från.

Men vi är själva natur. Vi kommer inte undan det. Biologiskt är vi en art som nyligen lämnat regnskogen och börjat leva i gränslandet mellan skog och savann. Om man i en tidsmaskin kunde färdas 100 000 år tillbaka i tiden och hämta ett nyfött barn i Sydafrika och låta det växa upp i Sverige, skulle detta barn tjugofem år senare kunna skriva ledare i Dagens ETC. Människan fick inte sin stora hjärna för att skriva ledare i Dagens ETC men hjärnan kan användas till nästan vad som helst. Alfred Wallace, en socialist som upptäckte det naturliga urvalet samtidigt – till och med litet före – Darwin, trodde att just hjärnan omöjligen kunde vara ett resultat av naturligt urval. Han hade mött urinnevånare i andra världsdelar som han insåg var lika intelligenta som en professor i Cambridge. Det tyckte han borde vara ett tecken på att hjärnan skapats av Gud för så mycket hjärnkraft som vi har kan inte haft någon evolutionär mening i släktets barndom.