Lotta Ilona Häyrynen: Vem ska knacka dörr för Socialdemokraterna nu?

En valrörelse är i grund och botten en väldigt praktisk sak. Visst, någonstans i Stockholm sitter strateger och partiledning och slipar talepunkter samt nästa nationella utspel till media, men i varje lokal partiorganisation ska händer och fötter sättas i arbete. Särskilt i Socialdemokraterna, som fortfarande har relativt många händer och fötter att ta av.

Det handlar om organisering. Om allt från ringkvällar till dörrknackning till fika och korvgrillning. Det räcker inte att partiföreträdare långt borta håller pressträffar, särskilt under ett val måste väljare kunna träffa riktiga politiker och partipolitiskt engagerade människor.

För partitoppar gäller det alltså att få flera system att fungera samtidigt: utspelen ska locka nya väljare och hålla osäkra väljare kvar hos partiet, samtidigt ska vanliga lojala partimedlemmar mobiliseras.

Kan det börja kärva i den här maskinen? Minst sagt, särskilt om det handlar om Socialdemokraterna.

I veckan som gått har Socialdemokraternas hunnit demoralisera sin bas från flera håll samtidigt. Ardalan Shekarabi, talesperson i arbetsmarknadsfrågor, gick ut i Expressen och uttryckte en önskan om att styra med Moderaterna efter valet. Stark tobak för alla som ens närmat sig en studiecirkel om ideologi på närmaste ABF.

Värst var dock rubrikerna om att S vägrat ställa sig bakom ett utskottsinitiativ från V, MP och C om att stoppa tonårsutvisningarna. Det är en fullständigt grym lagstiftning som river upp barns tillfälliga uppehållstillstånd dagen de fyller 18. Deras så kallade anknytning till föräldrarna har upphört, påstår Migrationsverket. Dags att ta flyget till ett land de i värsta fall har noll relationer till.

När Jimmie Åkesson konfronterats med berättelser om drabbade tonåringar har han sagt att han ”inte känner så mycket” inför det hela. Få hade väntat sig att Socialdemokraterna skulle låta lika okänsliga. Upprörda partimedlemmar och debattörer fyllde Facebook-flöden. Många sökte desperat efter svar. Vad kunde partiet egentligen ha menat? Hur kan ledningen förvänta sig att man ska stå och försvara detta vid nästa dörrknackning?

Till slut kom så förtydliganden. Både Ida Karkiainen (S) och Lawen Redar (S) skrev långt på Facebook. Sedan skickades mail till hela partiorganisationen. Förtydliganden publicerades också på intranätet Rosen. Migrationsminister Forssell har redan lovat en ”ventil”. Utskottsinitiativet får ändå inte majoritet i riksdagen. Det pågår ett rättsfall i Migrationsdomstolen.

Det lugnade vissa. Hänvisningar till byråkrati brukar ha den effekten på lojala partimedlemmar. Andra känner sig sannolikt en aning gaslightade. Må så vara att det pågår processer – men varför vara så otydlig? Varför inte utgå från värderingen och i bästa fall snabba på pågående processer? Tonåringar utvisas i detta nu.

Men här står S och stampar. S har satsat på att man har mest att vinna på att aldrig vara mjuk i migrationsfrågan. Ska någon lag lättas ska initiativet komma från regeringen själva. När partiorganisationen sparkar bakut försöker man krishantera internt, men strategin är inte lagd för partiets lojalaste väljare eller partiets bas. I värsta fall, tänker man, flyttar dessa väljare bara till V eller MP. De kommer ändå stötta en socialdemokratisk statsminister.

Det här systemet, där marginalväljare sätter agendan, är begripligt från ett speltekniskt perspektiv men horribelt ur ett demokratiskt. Ingen blev medlem i S för att vara vag byråkrat om tonåringar som får sina liv förstörda. Ingen röstar på S för att få se Moderaterna i nästa regeringsunderlag.

Ändå förväntas dessa ställa upp och försvara allt ovan. Medlemsavgiften blir medlemmens själ.