Tisdag eftermiddag klockan 16.14 kommer ett pressmeddelande från skolkoncernen Tellusgruppen. Lotta Edholm kan tyvärr inte stanna kvar som styrelseledamot. Hon har blivit utsedd till skolminister. Så nu gäller politiken igen för friskoleföretagaren som tidigare kom från politiken, bland annat som skolborrgarråd i Stockholm. Hela kretsloppet på två år, utan någon besvärande karantän och med så snabbt roterande svängdörrar att ingen människa kan se vad som är vad.
Är det en lobbyist eller ett statsråd eller både och?
Det är mycket svensk och mycket borgerlig suddighet.
Kalla det upplösning.
”Vi önskar henne all lycka till i sitt nya uppdrag”, säger Bijan Fahimi, vd för Tellusgruppen, han som gärna skriva riktigt osköna debattartiklar med styrelseordförande Thomas Gür (skyldig till att ha startat upp Bulletin), och då kan det låta lite så här:
”Majoritetssamhällets barn kan och ska inte omvandlas till verktyg för integration i skola, och skolorna, oavsett driftsformen, ska inte påtvingas integrationsuppdrag.”
Undrar om Edholm tar med sig den övertygelsen.
Hon ska i alla fall sälja sina 12 500 aktier i bolaget.
Dagens Industri tänker ändå att det kan vara på sin plats att ställa några följdrågor. Kommer engagemanget i Tellusgruppen påverka förtroendet för det som Edholm nu ska göra – eller inte göra – vad gäller friskolor?
”Jag hoppas och tror inte det”, säger Edholm.
”Jag har jobbat med skolfrågor ur ett kommunalt perspektiv under väldigt många år och de förslag jag tänker lägga är ju de facto skärpningar av friskolelagen.”
De facto? Vinstbegränsning i nya verksamheter, som nämns i Tidöavtalet, skulle väl kunna tänkas gynna redan etablerade verksamheter, sådana som Tellusgruppen.
Klart man tänker så.
Klart man är på helspänn eftersom borgerliga politiker som vallas ihop till regering tenderar att likna en solid vägg av jäv, komplexa nätverk och flytande affärsintressen.
Är det inte en Reinfeldt så är det en Hägglund, alldeles för många har växlat in politiskt kapital mot positioner i den gren av näringslivet som äter skattepengar till frukost, lunch och middag.
Det här är inget vidare för demokratin.
Men att påtala en sådan självklar sak, som att väljare vill veta att politiker företrädar just väljare, kan vara känsligt. ”Vänsteryttrarnas dubbelmoral”, fräser Stefan Stern, som en gång var socialdemokrat men sedan tog klivet över till Wallenberg. Hans bevis för detta är att Edholm ifrågasätts medan senaste skolministern Lina Axelsson Kihlbom ansågs ha värdefulla erfarenheter, fastän de båda verkat i friskolor. Det han glömmer att berätta är att den ena fungerat som entreprenör och den andra som rektor. Inte riktigt samma sak.
Nej, det är ingen positiv känsla att lyssna på en politiker men hela tiden söka efter buktalaren som möjligen finns där bakom ridån. Marcus Larsson, tankesmedjan Balans, dämpar inte misstankarna mot den nya regeringens oanstastlighet när han listar: Statsministern är gift med en person som sitter i friskolestyrelse. Statsministern äger sommarstuga med styrelsemedlem i skolkoncern, ägd av moderat. Edholms uppdragsgivare Tellusgruppen har inte en vd vilken som helst, Fahimi är djupt förankrad i hennes eget parti, med flera år i dess styrelse under början av 00-talet.
”Han har en aktiepost som ökat nästan nio miljoner kronor, som en konsekvens av att partikamraten blir minister med ansvar för skolan”, säger Marcus Larsson till Dagens ETC, och fortsätter:
”Edholm har såklart massor av kontakter i skolindustrin fortfarande. Bara för att hon lämnar styrelsen så försvinner ju inte hennes kopplingar.”
Det ger ett korrupt intryck. Kliade ryggar. Dubbla stolar (som att Ulla Hamilton är en tung moderat pjäs i Stockholms lokalpolitik och samtidigt vd för Friskolornas riksförbund). Tjänster och gentjänster. Under varje sten finns moderata tusenkonstnären Peje Emilsson med ett vinnande leende som säkrar framtida pengaflöden till hans bolag Kunskapsskolan.
Ju fler sådana kopplingar och karriärömsningar som avslöjas, desto mer paranoid blir man. Det är bra. Det är faktiskt att rekommendera. Givet situationen.
Som när jag efter regeringsbildningen mejlar paret Hans och Barbara Bergström. Jag gör det ibland. Hövliga frågor, hövliga svar. Det är intressant att veta hur de tänker, i egenskap av pionjärer med Internationella engelska skolan. Branschen – vinstdrivande, offentligt finansierade friskolor – hade sett väldigt annorlunda ut om det inte vore för deras insatser, inte minst då skicklig bearbetning av politiker.
Det är Barbara som svarar:
”Det viktiga för en ny regering är att skaffa sig en fräsch bild av verkligheten, så att den sedan kan fokusera på de frågor som är allra viktigast i verkligheten. För skolans del är det framför allt lärarbristen, som pockar på okonventionella lösningar. En stor fråga är också vad vi gör för de cirka 17 procent av eleverna som inte blir behöriga till gymnasiet; de måste kunna se en väg framåt, utan att frestas av gängtillvaron. Rektorer och lärare måste få bättre lagstöd för att agera för att upprätthålla ordning. Våldet kring många skolor måste åtgärdas och Sverige få en närvarande polis. En helt akut fråga är att en inflation på över tio procent slår stenhårt mot alla skolor vars hyreskostnader räknas upp med KPI nu i oktober.”
Jag läser det där och hjärnan snabbspolar till kommande förslag från regeringen. Blir det en extra avsättning till kommunerna så att de kan kompensera friskolorna för höjda hyror? Eller ett direkt inflationsstöd? Ska friskolorna få extra skolpeng för att anställa väktare? Vad kommer Edlund att hitta för okonventionella lösningar på lärarbristen?
I sin enormt långa regeringsförklaring bedyrade Ulf Kristersson att staten ska finnas till för medborgaren, det ska aldrig vara tvärtom. Och han upprepar att han ska bli en statsminister för hela Sverige. Men det går inte att bortse från att vissa valda delar av Sverige har avsevärt kortare väg till hans öra. Viskningar och krav. Vi hör inte vad som sägs, men till sist ser vi politiken. Den är långt ifrån alltid optimerad för medborgaren.
