Det finns flera maktförskjutningsavtal. Som få, om ens någon, i de stora medierna har ansett det värt att rapportera om. I vart fall inte i Sverige, som ju är något av ekonomismens och globaliseringsfundamentalismens hemort på jorden. Med eller utan socialdemokrater vid rodret.

Formellt kallas dessa avtal förstås inte för maktförskjutningsavtal. Det vore ju alltför avslöjande. De går under beteckningen handelsavtal. Vars syfte sägs vara att främja frihandel och investeringsvilja. Tyngdpunkten medför att makten ökar för kapitalvalda församlingar. Marknadens stora konglomerat ges makt. Vilket medför att sociala, ekologiska och demokratiska värden placeras alltmer i bakgrunden.

I det här fallet, som Dagens Nyheter lite yrvaket men mycket välkommet skrev om, handlade det om energipolitik. Länder som på allvar försöker minska användningen av fossila bränslen riskerar att betala böter till de fossilföretag som anser sig bli fråntagna vinster de tänkt sig att få. Det är som att företag som investerat i tillverkning av giljotiner skulle få ersättning då dödsstraff avvecklats. Det fördrag som var okänt för Dagens Nyheter kallas Energistadgefördraget. Och är, som sagt, en naturlig del av den sentida globaliserade kapitalismens diskreta charm. Om ironi tillåts.

Hur kan det då komma sig att det beskrivs som ett “okänt avtal” trots att det förekommit massor med avtalstvister? Jo, med hjälpt av just den diskreta charm som präglar dessa frågor så avgörs avtalstvister inte i formella öppna domstolar utan i sådant som Världsbankens tvistenämnd eller den privata Stockholms handelskammares tvistenämnd. Steg för steg, över hela linjen, har detta bisarra system blivit normalitet.

Sverige – oavsett regering – gör så lite som möjligt för att utmana. I Sverige tycks vi – oavsett regering – totalt blinda också för denna form av globaliseringens avarter. Så när EU-kommissionen vaknat till liv och anser att Energistadgefördragets investeringsskyddsklausul ska skrotas inom EU så står Sverige som motståndare. Till skillnad från majoriteten av EU-länder. Majoriteten består av en salig politisk blandning där Tyskland, Frankrike, Spanien, Polen och Nederländerna är tongivande. Sverige säger sig vilja invänta EU-domstolens syn på saken.

Det berättas att vi har en rödgrön regering i Sverige.

Är det någon som sett till den?

Kanske beror den politiska oviljan i vårt land på att större medier varit så ointresserade av att skriva och tala om de små stegens tyranni som hotar demokratin från ekonomisk höger. Det har inte funnits intresse – eller kanske ens kunskap – om att journalistiskt berätta och analysera kring avtal som TTIP (med USA), CETA (med Kanada) etcetera. I andra länder har dessa avtal varit högst intressanta också för gammelmedier. Stora demonstrationer har förekommit i länder som Tyskland. I försvar av demokrati. Medan den som i Sverige vågar sig på sådant riskerar att få smattrande högerkrokar rakt i plytet också av sådana som hävdar att de känner sig som vänster.

Att den gröna gruppen i EU-parlamentet vågat stå upp innebär inte att gröna språkrör i det svenska Miljöpartiet vågar stå upp. Också de ligger platt medan ekonomismen och den sentida globaliserade kapitalismen plockar fjädrarna ur demokratin för att till slut tugga i sig hela inkråmet.

Viss balans mellan globalisering å ena sidan och demokrati å andra sidan måste upprätthållas om vi inte ska tappa all kontroll över vår framtid. Balans, detta vackra ord, står i bjärt kontrast till såväl fundamentalistisk globalisering som till inskränkt nationalism eller korrupt statssocialism.