Orden kommer från Reportrar utan gränser som lämnat in en anmälan till Internationella brottmålsdomstolen, ICC, för att få klarhet i om och i vilken utsträckning palestinska journalister medvetet varit måltavlor.
Hittills har mer än ett 50-tal redaktioner i Gaza förstörts i konflikten som dödat flest journalister sedan Committee to protect journalists, CPJ, började föra statistik 1992.
I skrivande stund har minst 69 journalister dödats, av dem är 62 palestinier, fyra israeler och tre libaneser. Utöver det har 15 journalister skadats och tre journalister är saknade. Dessutom har 20 journalister gripits.
Israel är en demokrati med ett ansvar att skydda journalister, men istället pekar mycket på att flera journalister som bevakat konflikten snarare varit måltavlor.
Det gäller i och utanför de palestinska områden.
Den 13 oktober sköt en israelisk stridsvagn mot en grupp journalister som stod en kilometer in på den libanesiska sidan. Två granater avfyrades som dödade den libanesiska Reuters-journalisten Issam Abdallah och skadade sex reportrar mycket allvarligt. En av dem, Christina Assi, fotograf från AFP, fick sitt ben amputerat. Bland dem fanns också personal från Al-Jazeera.
Reuters som själva kartlagt händelsen pekar ut en israelisk stridsvagn och kräver en utredning om krigsbrott. Journalisterna hade tydligt markerade kläder med ”PRESS” på och deras bil visade att det var ett tv-team.
De stod dessutom i flera timmar på samma öppna plats och var därmed fullt synliga för israeliska styrkor på andra sidan gränsen.
Frågan är varför israelisk militär vid flera tillfällen på kort tid attackerat reportrar?
CPJ har gått igenom flera attacker och angrepp och sett ett återkommande mönster. Anklagelser mot journalister på lösa grunder sprids och eldar på den hotfulla stämningen och utsattheten.
Ett exempel är fotojournalisten Yasser Qudih. Den 13 november dödades åtta av hans familjemedlemmar när deras hus i södra Gaza träffades av fyra missiler, detta hände fem dagar efter att en israelisk sajt anklagat Qudih för att han ska ha känt till Hamas attack den 7 oktober.
Flera stora mediehus avvisade påståendena och sajten drog tillbaka anklagelserna, men det fick ändå den israeliska premiärministerns officiella konto att twittra att Quidh är medbrottsling och den israeliska krigskabinettmedlemmen Benny Gantz sa att han och de andra utpekade fotograferna borde behandlas som terrorister.
Flera journalister har förlorat familjemedlemmar under tiden de bevakat kriget. Andra har utsatts för övergrepp och censur i de andra palestinska och israeliska områdena. Andra har hotats på nätet innan de dödats.
Som i fallet med Hassouna Sleem och frilansfotografen Sary Mansour. De dödades i ett israeliskt angrepp mot flyktinglägret Bureij i centrala Gazaremsan. Enligt Reportrar utan gränser hade Sleem och Mansour fått dödshot på nätet dygnet innan de dödades.
”Reportrarna där har ingen säker tillflyktsort och inget sätt att ta sig därifrån. De dödas en efter en. Sedan den 7 oktober har det palestinska territoriet utsatts för en veritabel utrotning av journalistiken. Vi uppmanar det internationella samfundet att ingripa för att skydda journalisterna i Gaza, att öppna gränsövergången i Rafah och att låta internationella reportrar ta sig in”, säger Jonathan Dagher, chef för Reportrar utan gränsers Mellanösternavdelning.
Vi behöver veta vad som händer på marken, utan reportrar lämnas vi åt propagandan.
Oberoende journalistik behövs mer än någonsin, vi behöver veta vad som händer på marken, utan reportrar lämnas vi åt propagandan och olika sidors intressen.
Men vi måste också hylla det arbete som de modiga journalisterna gör.
Ett exempel är Sveriges Radios mångåriga medarbetare, Sami Abu Saleem. En palestinsk journalist bosatt i Gaza. Hans lugna och sakliga stämma har guidat oss i veckor, hans ögon och öron rapporterar för oss, han gör det med livet som insats. Han är värd ett svenskt journalistpris.
