Det var inte lätt att lämna Vänsterpartiet. Att vara organiserad i ett parti är ju a och o för att förändra samhället. Därutöver är det utvecklande på ett personligt plan, man träffar folk i olika åldrar, med olika politiska favoritfrågor och lär sig på så sätt av varandra. Man läser kommunbudget och tvingas tänka ut hur förändringar konkret ska gå till. Man delar ut flygblad klockan sju på morgonen. Lite jobbigt men ja, utvecklande.

Men partiarbetet måste förstås kompletteras med sociala rörelser där man organiserar sig i frågor som man brinner för. Stora demonstrationer skapar ett starkt berusande vi och det går att utföra aktioner utan att någon drar upp frågan om opinionsläget. Sociala rörelser är särskilt viktiga i frågor där folket ligger före partierna, som Palestinarörelsen eller klimatrörelsen. Vi vet att de flesta förändringar har skett genom sociala rörelser, fackföreningar, strejker och civil olydnad. De har pressat partier att driva igenom kraven parlamentariskt. Det har varit en symbios.