Paula blev placerad två gånger som tonåring på hvb. Vinstmarginalerna för de som driver hvb-hem är mycket stora, inte sällan mellan 20 och 30 procent. Till bokens författare säger Paula: ”Vissa dagar när jag har ångest tänker jag på att jag har kostat miljontals kronor. Men jag har kostat för vad?”

Hon har inte mött kvalificerat utbildad personal och en vd under utbildning satte en – vilken senare skulle visa sig felaktig – psykiatrisk diagnos. Två andra kvinnor som behandlades på samma hvb-hem har också senare insett att de fick felaktiga diagnoser. De tre kvinnorna upplever att diagnoserna de fick fyllde flera syften, som att legitimera att de skulle vara kvar på hvb-hemmet och att de skulle bli lättare att hantera. En av dem förklarar: ”När du är övermedicinerad är du lättare att ha att göra med, du sover 18 timmar om dygnet.”

Vi minns säkert alla fortfarande den 5-årige pojken, John Walter, med adhd och autism som drunknade för två somrar sedan, placerad på ett hvb-hem i Hagfors. I nyhetsrapporteringen de följande dagarna kom det fram att hemmet året innan gjort en vinst på 29 miljoner kronor, vilket motsvarade 39 procent av omsättningen. Kommuner har alltså betalat upp till 22 000 kronor per dygn för att den som placeras där ska få det stöd, skydd och omsorg den behöver – men vad får de för pengarna?

Endast i extrema fall griper myndigheterna in och stänger ner verksamheten. 

Elin Engström och Anna Fredriksson ser ett mönster: Vinster på en marknad blir förluster i människors liv. De konstaterar att rätten att ta ut vinst har blivit viktigare än hur människor mår och vilken vård de får. Och de har inte behövt gå längre bort än till personer som finns i deras närhet för att hitta en lång rad exempel. Som Lena. Hon hade fått sina hörapparater från landstinget och Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm, men när hon behövde nya fanns inte mottagningen kvar och hon hänvisades till någon av de privata mottagningar som blivit en del av Region Stockholm. Det slutade med att hon fick betala 30 000 kronor och trots det inte hör bra, för hon genomgick aldrig en fördjupad undersökning. Och värst av allt, hon fick aldrig veta att hon för 600 kronor hade kunnat få både en fördjupad undersökning och hade kunnat låna hörapparater.

Privatiseringarna kallas för valfrihetsreformer av de lobbyister som driver på utvecklingen. Men frågan är vilken valfrihet reformerna faktiskt inneburit. I själva verket har personer i behov av vård och omsorg blivit gisslan i ett system där varken de själva eller anhöriga kan påverka vårdens innehåll. Den som behöver vård och omsorg kan nämligen i en del kommuner behöva inse att det inte finns några val att göra. Samma privata företag driver allt.

Systemet är dyrt för skattebetalarna. Mamman till en funktionsnedsatt pojke berättar i boken att hans placering ansågs så personalkrävande att kommunen betalade 175 000 kronor i månaden, ändå lämnades han ensam till följd av underbemanning och skadade sig upprepade gånger. Mammans känsla är att det privata företaget bara är ute efter pengarna, att hennes barn ses som en handelsvara som ska generera vinst åt aktieägarna.

En rad kommuner har börjat inse problemets omfattning. Återkommunalisering av privatiserade verksamheter tycks bli vanligare och det förklaras ofta av brister i kvalité och personalbemanning, visar forskning vid Göteborgs universitet. 

Kanske ser vi nu en mottrend? Det är är hög tid!