Andreas Gustavsson: Våldets nästa fas är total gränslöshet

Det har hänt förut, många gånger. Personer som inte har något alls att göra med gängkriget drabbas av skiftande lojaliteter och hämndcykler. Förlupna kulor. Sprängningar som traumatiserar alla boende i en trappuppgång. Tramadolade attentatsbarn som tar fel på adress, på person. 

Vissa av namnen minns vi men inte alla: Yuusuf, Luna, Adriana, Karolin. 

Eller som när Dagens ETC i mars rapporterade från Hässelby i Stockholm, som då hade drabbats av 19 sprängningar bara sedan årsskiftet. Ett radhusområde som såg ut som, ja, Ukraina. 

– Barnen är oroliga nu, sa Vans Azzuz.

Han och barnen kommer att minnas detta för resten av livet. 

Skär djupt genom samhället

Känslan är onekligen att vi som bor i större städer börjar samla på oss erfarenheter och anekdoter, att väldigt många av oss faktiskt upplever gängkriget annat än på avstånd. På engelska finns ju begreppet ”collateral damage”. Det är militärt. Indirekta skador, kalkylerad påverkan på det som inte är tänkt måltavla. 

Hur många bombdåd har det varit senaste åren inom en radie på en kilometer från där jag bor? Tre. 

Det här skär djupt genom samhället.

Dödsdomar på distans

Men våldet kan alltid eskalera. Det är vad poliskällor säger håller på att hända nu. De sista resterna av en bisarr men ändå reglerande kodex är på väg att försvinna. Nu kan du göra vad som helst för att komma åt den du vill skada. Inklusive att mörda hans släktingar.

En mamma, en svärmor – legitimt villebråd. Dödsomar som utdelas på distans av ledare som själva flytt undan rättvisan, som den så kallade Kurdiska räven. Men nu är det mot honom och hans nätverk våldet riktas. Eller mot deras angöriga. Uppsala dras in i ett blodbad. Tidig morgon idag sköts av allt att döma en granne till en av Kurdiska rävens släktingar. 

Kan vara intern splittring

Mina gamla kvarter, bara några gator från där jag gick i skolan. De brukade vara trygga. Mycket grönska, välskötta trevåningshus, Källparken, fler rullatorer än suspekta lyxbilar. En kaffe med påtår hos lilla bageriet. Men när oskyldiga mejas ner stannar det betydligt längre än rubrikerna. 

”Jag vågar inte gå ut annat än mitt på dagen”, säger en 78-årig kvinna som bor ett par portar från senaste skjutningen.

Hon känner inte igen sitt Salabacke, som området heter. Och poliserna spekulerar i varför det här händer just nu. Om det är hämndcykelns naturliga förlopp. Eller om det finns bakomliggande orsaker, som intern splittring (mycket tyder på det) eller kanske att någon riktigt stor affär slutat med ouppklarade skulder. 

Men, som en polis säger, den som skjuter någons mamma måste i något läge ha tänkt tanken att svaret kan bli att någon annan skjuter ens egen mamma. Och: 

– Det är inte säkert att någon alls är fredad nu. Jag ser en risk för att de kan komma att gå på varandras barn.