Upp till kamp för den stackars överklassen på Djurgården

Det är inte alltid lätt att vara stolt som svensk. Till exempel när internationella medier sätter rubriker som ”A rightwing minister told Sweden to get tough on crime – until his own son was caught in a Nazi scandal”. Det blir svårt, väldigt svårt.

Men med allt sjukt som händer flimrar en annat nyhet mest förbi, en som fullt ut presenterar Sverige som en hopplös nation, trög som lim, fastvuxen vid uråldriga ceremonier. Och ja, det blir faktiskt omöjligt. Sverige förvandlas till karikatyr, ungefär som det brukar vara om amerikaner ska hitta på förkalkade, historietyngda europeiska länder och kallar dem typ Genovien.

Kanske bara jag skäms?

Sitter resten där hemma och tänker att kungen absolut ska få använda Djurgården som sin egen lilla lekstuga?

Det handlar alltså om en nyhet att monarken, genom Kungliga Djurgårdens förvaltning, höjer arrendeavgifterna för ett antal av sina fastigheter på ön som ligger mitt i Stockholm. Han höjer rejält. För vissa av hans arrendatorer handlar det om 500 procent.

– Vissa höjningar kan uppfattas som dramatiska, men måste ses mot bakgrund av Stockholms snabbt föränderliga bostads- och fastighetsmarknad, motiverar slottsfogde Magnus Andersson till Expressen.

Det gamla dammiga avtalet från 1809, som skrevs mellan Karl XIII och dåvarande riksdagen

Många verkar ta emot denna nyhet med betydande skadeglädje. För det drabbar ju ingen fattig. Bland de boende arrendatorerna finns näringslivstoppar, Abba-Benny, diplomater och kända journalister.

Inte direkt samhällets olycksbarn.

Och ja, det skaver när det gnälls över att arrendet – låt oss kalla det hyra – för pampiga villor på denna unika plats nu hamnar i nivå med vad det skulle kosta att hyra en ganska stor och ganska nybyggd lägenhet på avsevärt mer alldaglig plats.

En sådan där man måste samla kötid för att få, inte en sådan som godtyckligt ges till en för att kungen anser att man tillför något till det privata människozoo han ska kunna syssla med ”för evärdelig tid”, enligt det gamla dammiga avtalet från 1809, som skrevs mellan Karl XIII och dåvarande riksdagen.

Det kallas för den kungliga dispositionsrätten.

Staten äger marken, kungen gör vad tusan han vill med fastigheterna.

”H.M. Konungens dispositionsrätt till mark och byggnader utgör idag en viktig förutsättning för att H.M. Konungen ska kunna utöva sin uppgift som statschef.”

Vad skulle hända annars? Skulle han vägra utföra nästa åtagande som pikant maskot?

Så formulerar sig kungahuset. Varför? Vad skulle hända annars? Skulle han vägra utföra nästa åtagande som pikant maskot? Vägra skaka händer? Vägra klippa banden? Skulle han tacka nej till till sitt och Silvias apanage på nio miljoner kronor?

För evärdelig tid borde definitivt ta slut 2025.

Av blotta misstanken att hyreschocken inte grundar sig i förvaltningens uppdrag ”att bekosta värna det historiska kulturlandskapet, vårda den befintliga naturen och anpassa området till människors önskan om en stimulerande fritids- och rekreationsmiljö”.

Det är girighet, säger en anonym hyresgäst till Expressen. Man kan förstå varför hen är anonym. Den som hyr av kungen har inget besittningsskydd. Han trumfar hyreslagen.

– Prins Carl Philip betalar inget arrende för sin bostad, påpekar denna källa.

Kungen ska inte sitta på hundratals bostäder att egenmäktigt dela ut till familj, vänner, bekanta, tjänare, framgångsrika och en drös lismare.

Helt i linje med detta system.

Du kan som medborgare inte få veta hur höga hyrorna är.

Eller vem som hyr.

Eller hur bostäderna fördelas.

Hovet håller tyst.

Hovet behöver inte bekymra sig för offentlighetsprincipen.

Det här är ju uppåt väggarna genant – för Sverige.

Kungen ska inte sitta på hundratals bostäder att egenmäktigt dela ut till familj, vänner, bekanta, tjänare, framgångsrika och en drös lismare.

Det är inte klokt att den moderna riksdagen låter det fortgå.

Dispositionsrätten tillkom under utpressning, det var priset för att Karl XIII skulle släppa ifrån sig makten.

Dispositionsrätten tillkom under utpressning, det var priset för att Karl XIII skulle släppa ifrån sig makten. Men den lösensumman är sedan länge betald.

Så upp till kamp för ockerdrabbade överklassen på Djurgården.

Hur ofta sammanfaller annars deras intressen med vanligt folks? Använd tillfället. Sedan blir de kanske en smula besvikna när nästa steg blir att återbörda Djurgårdens alla fantastiska kulturbostäder med tinnar och torn och utsikt mot sött och salt rakt in i den kommunala bostadskön. Men vem vet, möjligheten finns att de uppskattar demokrati även om den sträcker sig ända till en princip, och inte bara till att reglera deras hyra.