Andreas Gustavsson: Ungrarna har brutit sönder den farliga konservatismens axel

Det är tårar av glädje men kanske ännu mer av plötslig lättnad. De senaste åren har hon inte bara upplevt akut oro för om Ungerns demokrati har nedmonterats bortom all räddning, utan också för vad hennes eget engagemang kommer att få för konsekvenser för henne och familjen. Måste de lämna landet, som så många andra, stämplade som påverkansagenter och nationens fiender, smutskastade, svartlistade från allt vad offentliga anställningar heter?

– Orbán är borta, han är verkligen borta, säger Hanna, som inte vill ha med sitt efternamn i Dagens ETC, trots att Fidesz förlorade, tydligt, på gränsen till kollaps, speciellt givet att partiet och premiärministern kontrollerar media och inte skytt några medel vad gäller att misskreditera sin motståndare.

– Om en vecka kan jag gärna ha med mitt efternamn, mer än gärna, om valresultatet verkligen respekteras. Orbán har erkänt sig besegrad, men … Det här är Ungern.

Hannas känsla av att kunna andas ut efter 16 års tilltagande strypgrepp från en regim som successivt tagit steg mot att avdemokratisera Ungern, delas idag av väldigt många, för det handlar om ett jordskred av samma slag som när Polen – precis på gränsen mot något mer auktoritärt – satte stopp för den utvecklingen. 

Ungrarna har brutit sönder den icke-demokratiska konservatismens axel, trots att en hel hord av likasinnade ledare skyndat till för att rädda Orbán. Det är viktigt. 

Det är hoppfullt. 

Majoriteten röstade för en friare framtid.

Majoriteten röstade för en sundare, öppnare hållning mot EU.

Majoriteten röstade mot diktaturfasonerna, den brutala polariseringen och alliansen med Kreml.

Majoriteten röstade mot skamlös korruption.

Just det senare tror Hanna ändå fällde avgörandet.

– Unga skäms över att vi fungerar som Ryssland, med en Putin som omger sig med oligarker.

Så vad händer nu?

”Det här är en mörk dag i europeisk historia”, klagar nederländska Eva Vlaardingerbroek, radikalhöger, för bara några års sedan rekryterad av Sverigedemokraterna att fortplanta bilden av ett havererat Sverige.

Tillsammans med henne sörjer Donald Trump, Andrej Babis, Benjamin Neyanyahu, Marine Le Pen, Robert Fico, Javier Milei, och naturligtvis Vladimir Putin.

Men alla demokratiskt grundade firar.

– Vi har övervunnit en tyranni, sa Peter Magyar i sitt segertal.

Det är ingen överdrift.

Ungern kunde ha förlorats helt.

Undrar förresten när Jimmie Åkesson, vars parti under stor vånda och påtagligt strategiskt har distanserat sig från det tidigare hyllade ungerska experimentet, ska kommentera Orbáns fall?

Nu blir alltså Magyar ny premiärminister. Han är inte ett dugg progressiv. Snarare under decennier djupt fostrad i Fidesz, en utpräglad konservativ politiker. Men han är heller inte som Orbán. Han är demokrat. Han kommer inte att upprätthålla den heta linjen till Moskva. Han tror på europeiskt samarbete. 

Betyder det att han kommer att radera det system av lagar och tillsättningar som saboterat ungersk yttrande- och pressfrihet? Det vet vi inte, mycket för att Magyar gått genom denna valrörelse i princip utan att ge intervjuer till framför allt internationella medier. Däremot vet vi att han haft förmåga att kanalisera en aversion mot Orbán, inte minst bland just unga, att han lyckats erbjuda dem något annat än undergångstematik om att det traditionella livet kommer utplånas av EU och migranter och vänsterliberal hjärntvätt.

Ungern överlevde Orbán.

Det blev en ljus dag.

Det går, Ungern är ännu ett exempel, att vända trenden. 

Så länge man får rösta.

Så länge man mobiliserar.

Så länge man visar ett alternativ.