Andreas Gustavsson: Ukrainas sak är vår – så länge det krävs

För två år sedan, när Ryssland började sitt massiva anfall mot Ukraina, i syfte att snabbt krossa försvarslinjerna och ockupera de största städerna, befann sig vår reporter Joakim Medin på plats. Det var mardrömslikt. Avståndet till kriget krympte till ingenting. Han tog sig ut till sist, med tåg västerut, från Kiev under skydd av nattens mörker, tillsammans med en skräckslagen civilbefolkning som lämnat allt bakom sig, inklusive sina män och fäder och söner. 

Joakim Medin har rest till Ukraina många gånger sedan dess, för att rapportera om den föränderliga konflikten, för att kartlägga ryska brott mot folkrätten, för att skildra hur en nation påverkas av att aldrig kunna lita på att omvärldens stöd – ekonomiskt, militärt – är uthålligt och står över dagspolitikens skiftningar. Idag läser du flera nya reportage. Från underjordiska klassrum nära fronten, från technoklubbar både nära och galaxer från fronten. Alla dessa människor, drabbade av samma olustiga misstanke: Kriget kommer pågå, länge, kanske mycket länge, det blir vårt liv.