Vad är Tyskland? Fotbolls-VM är över, Tyskland står som segrare och de tyska tidningarna formligen vrålar ut sitt jubel. Och det känns alltid ovant och någonstans en smula obekvämt när just tyskar jublar. Tyskland bestämmer för mycket. Tyskland har tvingat Grekland på knä. Tyska banker regerar Europa. Tyska storbolag drar nytta av en för lågt värderad euro. Och det där är sant. Men som om det inte räckte jagar ännu sjuttio år efter andra världskrigets slut och Nazitysklands fall skuggorna fram över denna väldiga nation mitt i Europa.
Det är långa skuggor. När jag genom åren läst äldre tyska författare som Heine, Goethe eller Hölderlin är det som om allt det som skulle komma att inträffa långt senare – läs: nazismen – tränger sig in på boksidorna och blir en del av läsningen. Man läser bokstavligen texterna i det spöklika skenet från Förintelsen. I utkanten av synfältet driver de historiska minorna ständigt när det gäller detta Tyskland och det blir alltid orättvist, ett slags omvänd rasism, när även dagens tyskar så lätt betraktas genom dessa historiska glasögon.
Jag önskar att någon satte sig ner och skrev en tjock bok med titeln: "Vänsterradikala traditioner i Tyskland; från senmedeltidens bondekrig till bildandet av De gröna". Vem vet, boken kanske redan är skriven men på grund av att kultursidorna numera ytterst sällan recenserar tysk litteratur vet vi bara inte om det.
Karl Marx var en tysk jude. Han konstaterade att de fega tyska borgarna i motsats till de franska och engelska aldrig gjorde någon revolution i praktiken – utan i stället i anden, i filosofin, litteraturen, konsten och musiken. Det vi kallar marxismen och som till större delen författades i exil i London är i allra högsta grad Made in Germany. Svensk arbetarrörelse hämtade det mesta av sina grundidéer från Tyskland. För mer än femton år sedan skrev jag en biografi över Rudolf Meidner, arkitekten bakom löntagarfonderna. Han hade vuxit upp i Breslau, i en judisk familj. 1933 flydde han till Sverige. Kanske var han en av de mest radikala tjänstemän som någonsin suttit i LO-borgen. Meidners världsbild var formad av den bästa tyska radikalismen. Som ung hyllade han Rosa Luxemburg. Han blev medveten under Weimaråren – och när Weimarrrepubliken proklamerades från en balkong på Riksdagshuset i Berlin var det en av de stora trumpetstötarna för all världens progressiva ambitioner.
De enastående vänsterradikala tyska traditionerna, från Marx till Rosa Luxemburg, från August Bebel till Jürgen Habermas, från Brechts revolutionerande teater till bildandet av De gröna blir inte sedda så ofta som man skulle önska. Och ibland finner man dessa utflöden av den tyska radikalismen på ställen man inte tänkt sig.
När jag under något år sänkt mig ner i amerikansk arbetarrörelsehistoria blir det tyska synligt även där. I spåren av en blodig konfrontation mellan polis och demonstranter i Chicago 1886 föddes det internationella 1 maj-firandet. Amerikanska fackföreningar strejkade och polis utkallades. Ett bombattentat inträffade. De ledande agitatorerna fängslades och hängdes, trots att de var oskyldiga (och senare fick upprättelse). Men vad var det för radikaler som var mest aktiva i den gryende amerikanska arbetarrörelsen? Svar: Det var väldigt ofta tyskar och inte minst tyska judar. På en restaurang intill Haymarket Square där attentatet inträffade hänger på väggen ett stort fotografi av den originalaffisch som kallade till det ödesdigra mötet. Affischen är tvåspråkig: på engelska och på tyska. Det tyska var länge oerhört starkt närvarande i USA. När USA gick med i första världskriget och fick Tyskland till fiende sattes tysk-amerikanarna under tryck. De skulle snart amerikaniseras snabbare än kanske någon annan folkgrupp i Förenta Staterna och i dag hittar man få spår av det tyska. När amerikanska staten i skön förening med de stora bolagen under The Red Scare efter första världskriget knäckte den spirande socialistiska rörelsen i landet var det i praktiken ofta tyska radikaler som drabbades.
Tyskland är världsmästare i fotboll. Det har föga med Tysklands historia att göra. Laget spelar helt enkelt väldigt bra fotboll och det gör de också för att de i jämförelse med till exempel Sverige har tio gånger fler spelare att välja bland. Sverige var en gång kulturellt tätt knutet till Tyskland, i synnerhet på elitnivå. Det är inget jag vill ha tillbaka. Men jag skulle vilja ha tillbaka kunskaperna om det andra Tyskland, det radikala Tysklands alla goda traditioner, i hemlandet och i exil. Berlin betraktades av de reaktionära på tjugotalet som en hemsk, röd stad – dessutom full av judar. I hamnstaden Hamburg har jag varit åtskilliga gånger. Men ännu har jag inte suttit på läktaren när S:t Pauli spelar, bredvid prostituerade från Reeperbahn och stadens vänsterradikaler som hejar på sitt lag. Jag tror att FC S:t Pauli numera ligger i disvision två i Bundesligan och att de, tyvärr, har gjort det för det mesta.
Men det är dags för det andra Tyskland att gå upp i högsta ligan.
