Få 350 000 kronor om du lämnar Sverige. Det är erbjudandet till invandrare som regeringen nu fastslår ska gälla, enligt Ekot, trots att det går tvärtemot utredningens rekommendationer. Så gärna vill man göra sig av med utlandsfödda människor.
Utredaren Joakim Ruists bedömning var att bidragets potentiella positiva effekt på ekonomin inte skulle överväga de negativa konsekvenserna för integrationen. Det skickar till exempel inte en bra signal till människor att regeringen är beredd att pröjsa 350 000 kronor för att bli av med dem.
Det här är ännu ett tecken på att regeringen bryr sig mycket lite om integration. Motivet är att tillfredsställa SD. Motivet är att göra sig av med människor man anser är ”fel”. Och ”fel” är alltså, i Tidöpartiernas ordbok, synonymt med ”utlandsfödda”.
Beskedet är på intet sätt förvånande. SD har i flera år drivit frågan om återvandringsbidrag, och när utredaren presenterade en rekommendation som motsatte sig SD:s önskemål svarade man kort och gott att den massiva höjningen – från 10 000 till 350 000 kronor – kommer att genomföras ändå. Utredningen var bara formalia.
Dessutom ska svenska myndigheter tvingas göra reklam för återvandringsbidraget. Invandrare som möter anställda från polisen, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Kriminalvården kan komma att bli tipsade om bidraget. Tänk att kontakta Försäkringskassan för att ansöka om sjukersättning och få meddelandet ”förresten, flytta gärna härifrån!”.
Myndigheterna spelar en viktig roll i implementeringen av en regerings vilja. Det vet så klart Tidöpartierna. Det är därför de ser till att göra ovanstående myndigheter till reklampelare för återvandringsbidraget. Det är därför de vill införa angiverilagen (officiellt ”anmälningsplikt”, men de lurar ju ingen).
Alltså vilar stort ansvar på myndigheterna. Jag hoppas att de vågar stå emot, även om det är mycket begärt av tjänstemän som säkerligen är mycket medvetna om vad de riskerar om de upplevs som ”jobbiga” av regeringen. Institutionernas motståndskraft är avgörande för medmänsklighetens, för demokratins, överlevnad.
Kanske är nästa steg en interaktiv återvandringskarta, som på den danska regeringens hemsida.
Det behöver myndighetsanställda vara medvetna om. Framtidens poliser, kriminalvårdare och handläggare på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan behöver fråga sig själva: Är jag beredd att lyda order, även när dessa order är steg nedför en mycket mörk väg? Eller, om man vänder på det: Är jag beredd att trotsa order, om det jag ombeds göra strider mot de rättigheter vi lärt oss är våra att beskydda?
I en mänskligare värld hade politikerna lagt mer energi på att faktiskt göra samhället bättre, snarare än att räkna invandrare. Men vi lär snarare se mer av det senare framöver. Kanske är nästa steg en interaktiv återvandringskarta, som på den danska regeringens hemsida – som SD inspirerats av tidigare.
I praktiken spelar det förstås ingen roll om Tidöpartierna uttalar sin enighet bakom beslutet eller om de erkänner att de är oense men att SD vann ändå (som liberala klimatministern Romina Pourmokhtari brukar göra: ”SD är jättejobbiga, men nu blev det så här”). Resultatet blir ju trots allt detsamma: SD bestämmer, SD-politik blir borgerlig politik.
Men jag är ändå fascinerad över att M, L och KD totalt kapitulerat inför SD:s vilja i frågan om återvandringsbidraget. Håller de verkligen med SD, eller har de bara slutat protestera?
Jag vet inte, men i det här fallet verkar man i alla fall inte bry sig om att påpeka att man är låst till Tidöavtalet, att händerna är bakbundna. Kanske för att man helt enkelt, numera, är av samma åsikt: att allt blivit en enda blåbrun sörja.
