Johan Jenny Ehrenberg: Tidö bjuder de rikaste på ännu mer valfläsk

Men hallå! Ska verkligen ett land med över 2 000 miljarder kronor i finansiellt överskott inom det offentliga, diskutera att ”reformutrymmet är slut”? Och ska verkligen oppositionens kritik av vårpropositionen handla om att statens uppgift är att ”ta ansvar” så att de stora resurser vi har att satsa inte används annat än till nya kanoner?

Vårpropositionen är en nedskärningsbudget för landets låginkomsttagare, det finns inget att hämta där mer än mindre stöd till välfärd, mindre trygghet för barn till ensamstående föräldrar, mindre utbildning och mindre stöd vid sjukdom.

Samtidigt är det en offensiv budget för höginkomsttagare, här sänks skatter och här utökas bidrag till de som har råd att själva ställa om till klimatsmart boende och resande. Klassprofilen är ovanligt tydlig. 

Ska vi då diskutera som äldre nationalekonomer som fastnat i en loop om att den nedskärningspolitik som startade på 1990-talet, måste gälla även för alltid? Ska vi älta ”det finanspolitiska ramverket” även fyra år framåt?

Eller ska vi vrida skattefrågan till en storskalig sänkning för småföretagare, arbetare och folkpensionärer?

Finansministern presenterar sin vårbudget med budskapet att ”reformutrymmet kommande år redan är uppätet”. Det är naturligtvis nys men ett enkelt sätt att bromsa framför allt S som alltid kommer hålla fanan högt vad gäller ”sparande”. Melodin är enkel. Borgare slösar, sossar sparar.

Problemet är ju att den som sparar faktiskt samtidigt bromsar ekonomins utveckling. En stat med enorma resurser som inte används för att bota massarbetslöshet eller trångboddhet eller energiorätttvisa blir en broms på utvecklingen.

Och det betyder att klasskillnaderna kommer öka mellan rik och fattig även kommande år.

Bakom orden ”satsa eller spara” finns den verkliga politiken gömd.

Att satsa på försvaret kan vara landets största slöseri och misstag beroende på vilket försvar man satsar på att bygga. Är det det gamla högteknologiska Saab-projekten som flyger något decennium för några hundra miljarder eller är det ett folkförsvar baserat på den utveckling vi ser i Ukraina?

Är det energi i stora centraliserade, störningskänsliga system med kärnkraft som äter miljarder, eller är det miljoner värmepumpar och egen energiproduktion småskaligt som skapar verklig hållbarhet.

Och är det skattesänkningar som ger mest till den som konsumerar mest, istället för direkta stöd som barnbidrag för de som behöver stöd mest?

Mest tydligt syns valfläskpolitiken kanske i regeringens envetna stöd till mer diesel och bensin i våra bilar, elbilsförsäljningen ökar inte och gissa varför om en vanlig löntagare sparar pengar på kort sikt med billigare bränsle och inte får något stöd för att kunna tänka på lång sikt.

Den stora frågan är inte om vi har råd att ställa om politiken till en rättvis klimatpolitik, resurserna finns. Men om oppositionen ska kunna använda denna ovanligt tafatta och menlösa budget till att ändra politikens inriktning. Då måste kritiken inte handla om nationalekonomiska teorier. Utan om verklig reformism för att stödja de som behöver stöd och visa att visioner om en bättre framtid inte handlar om att det är slut i kassan för att det låter så bra att få säga ”ansvarsfullt sparande”. 

När statens resurser inte används blir vi alla fattigare.

Utom den tiondel med högst inkomster som ständigt ser sina rikedomar öka.