Att de verkliga säkerhetshoten inte är sådana att stridsvagnar på Gotland kan skydda oss.
Att demoniseringen av ett helt folk måste upphöra.
Uppgifterna från ryska myndigheter är knappa och motstridiga, men det står klart att sju forskare dött i samband med ett misslyckat vapentest i veckan. Sjukvårdspersonal som vårdar skadade ska ha tystats. Eventuellt ska människor ha evakuerats.
Dimridåerna kring haveriet väcker obehagliga associationer, Inte minst för oss som såg miniserien ”Chernobyl” på HBT i våras.
Först förnekade myndigheterna ökad radioaktivitet, men ryska Greenpeace har uppmätt en ökning av strålningsnivåerna till 20 gånger det normala i Severodvinsk, där atomubåtar med kärnvapenrobotar produceras. Viss ökning bekräftades senare av myndigheterna.
Mer omtalad är en längre artikel i New York Times, och som också publicerades översatt i Dagens ETC. Ryska, amerikanska och svenska aktörers roll i nationalismens globalisering beskrivs:
”Utländska statliga och icke-statliga aktörer har bidragit till att ge viral kraft till en samling svenska extremhöger-webbsidor. Ryska och västerländska enheter fokuserade på spridning av desinformation, inklusive en islamofobisk tankesmedja, vars tidigare ordförande numera är Trumps nationella säkerhetsrådgivare, har varit avgörande länkar till de svenska webbplatserna, och hjälpt till att sprida dess budskap till mottagliga svenskar.”
I det nationalistiska tänkandet ingår att homogenisera. Despoter som Trump och Putin likställer kritik mot dem med svek mot nationen.
Men Putin förkroppsligar inte landet. Ryssland är också tusentals fängslade regimkritiker, de mördade journalisterna, aktivisterna och alla sörjande.
Ryssland är den 17-åriga Olga Misik, som sittande på marken iklädd skottsäker väst läser högt ur den ryska konstitutionen för ett hav av soldater. Hon talar om yttrandefrihet, rättssäkerhet och om varje medborgares rätt att kritisera maktmissbruk.
Ryssland är fysikprofessorn Alexander Fradkov, som i ett öppet protestbrev kritiserar det nya dekret som gått ut under sommaren, som innebär att ryska forskare inte får träffa utländska kollegor hur de vill, och att kontakt med dessa ska undvikas. ”Det är en återgång till Sovjettiden”, citeras Fradkov i Arbetet.
Försvarsanslagen chockhöjs från nuvarande 54 miljarder kronor till 84 miljarder 2025. Den som invänder stämplas som Putinkramare.
Sveriges vapenexport till krigförande parter i Jemen bidrar till humanitära katastrof, förstör det svenska biståndet till samma land och undergräver vårt förtroende som fredsmäklare.
Av omsorg med relationen till den amerikanska regimen och Nato avstår Sverige från att skriva under förbud mot kärnvapen. Utan att ansvariga ministrar anklagas för att vara Trumpkramare.
Alliansregeringens proposition om omställning inom säkerhetspolitiken 2009 slog fast:
”Ett brett perspektiv på utmaningar och hot måste prägla den säkerhetspolitiska analysen. Utmaningar och hot mot vår säkerhet är föränderliga, gränslösa och komplexa… Klimatförändringar utgör ett av de allvarligaste hoten mot människors säkerhet och grundläggande levnadsvillkor.”
Den nya inriktningen avbröts dock i förtid. Från 2016 skulle Sverige återigen förberedas för totalförsvar mot militär invasion, trots att hotbilden som regeringen ger i propositionen 2009 inte ändrats. Vad som ändrats är det politiska landskapet. Partierna har rört sig mot det känslostyrda läge som statsvetarna kallar Tan (traditionell, auktoritär, nationalistisk), vissa mer än andra.
Det är svårt att bedriva en feministisk utrikespolitik, när säkerhetspolitiken är patriarkal och nationalistisk. Sveriges nuvarande säkerhetspolitik och samtalet om densamma kännetecknas av bristande vett och sans.
