När jag blev mamma och var just den som tog ut färre dagar än det förväntade så fick jag ofta höra ojande kommentarer och fick förmaningar om att “den här tiden kommer aldrig tillbaka igen”, men också kommentarer som “jaha, så du har lärt din man att amma?!?” eller “du är som de gamla bondmororna förr i tiden som var uppe och mjölkade kossorna dagen efter de förlöst barn, höhö”.

Pappor tar fortfarande inte i närheten ut lika många föräldradagar som mammor. Omkring en tredjedel tar ut 30 dagar eller mindre och en del av dessa inte en enda dag överhuvudtaget! Och det har inte med ekonomi att göra. Även bland föräldrar där kvinnan tjänar mest så är det fortfarande kvinnan som tar ut flest föräldradagar. 

Vi vet att skillnaderna i uttag av både föräldradagar och vab är en avgörande anledning till varför kvinnor i större utsträckning än män är långtidssjukskrivna, har sämre arbetsvillkor, sämre löner och därmed sämre pension. 

Trots detta har mycket lite gjorts för att utjämna dessa skillnader. Det har länge ansetts och anses fortfarande vara en familjeangelägenhet. Staten fortsätter därför att alltjämt sponsra ojämställdhet.

Att vi ens fick daghem, eller dagis som de kallades då, var ju för att kvinnorna skulle kunna arbeta. Inte kunde vi förvänta oss att män skulle vara hemma med barnen. Barnskötare fick ta den rollen. Här krävs det väl att jag slänger in en brasklapp om att dagis har utvecklats till förskola och har ett mycket större uppdrag än att enbart sköta omsorgen om barnen. Jag älskar förskolan och anser att det är viktigt att allas barn ska ha full tillgång till den oavsett om föräldrarna är arbetslösa eller föräldralediga. Den pedagogiska verksamheten som erbjuds är ett viktigt led i det livslånga lärandet.

Åter till det här med föräldraledigheten. Regeringen föreslår nu att föräldradagar ska kunna tas ut av: Vem. Som. Helst. Det innebär att en person som inte alls är närstående till barnet kan vara föräldraledig. Varför ska mamman och därefter vem som helst annan ta hand om barnet – förutom dess pappa? Föräldrapenningen ska vara till för föräldrarna, inte för en kusin eller syskon till barnet, inte för farmor eller moster, inte för en barnflicka. Det handlar inte om att föra ett cisnormativt resonemang här. Ja, familjekonstellationer ser olika ut och det är hög tid att se över möjligheten till fler juridiska föräldrar och att de då också ska ha rätt att ta ut föräldradagar med sitt barn. 

Ett system som dock öppnar upp för vem som helst att vara föräldraledig med ett barn är helt bortitok. Staten ska varken bekosta ojämställdhet eller barnvakt.

Föräldraförsäkringen är den viktigaste nyckeln för att nå jämställdhet. Ett system som låter vem som helst ta hand om någons bebis kommer innebära att en annan kvinna går in i pappornas ställe. Det finns säkert de som tycker att kvinnor är ämnade åt denna uppgift, men fäder bör också fundera över det faktum att barnen inte kommer att vända sig till dem när de behöver exempelvis tröst. För i första hand kommer de att vända sig till mamma, en kompis, till en annan vuxen eller ingen före de söker sig till sin pappa.


Snart har vi årsdagen av metoo. Något som såg ut att bli en revolution, men som dessvärre hittills inte inneburit några revolutionerande förändringar för att bryta mäns överordning, som möjliggör den sexism, sexuella trakasserier, övergrepp och våld kvinnor vittnade om under metoo. Föräldraförsäkringen kan faktiskt spela en avgörande roll. En individualiserad föräldraförsäkring är den reform som skulle göra mest för ökad jämställdhet mellan män och kvinnor vad gäller ekonomi, hälsa och möjligheter i arbetslivet.