Ledare. Göran Greider.

2021-05-20 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Socialdemokraterna borde börja med att återinföra värnskatten

Svensk socialdemokrati riskerar att fortsätta den gemensamma europiska S-vandringen – mot nederlag och högersegrar.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

De närmaste fem-tio åren avgörs det om västvärldens socialdemokrati har en framtid eller inte. Många som står längre ut på vänsterkanten anser möjligen att det inte är någon stor fråga. Men det är det. Om europeisk socialdemokrati mer eller mindre klappar ihop och om Demokraternas nuvarande vänstersväng i USA misslyckas, kommer vägen att stå öppen för en i värsta fall långvarig högerhegemoni i västvärlden.

Såväl socialdemokratin som rörelser mer till vänster har under lång tid kännetecknats av det som ekonomen Thomas Piketty kallat brahminisering – att partierna präglas och styrs mer av välutbildad medelklass, ibland övre medelklass, än av en brett definierad arbetarklass (jag skriver brett definierad, eftersom arbetarklassen idag fortfarande bör betraktas som en majoritet av löntagarna). Enda försteget som socialdemokratin fortfarande har är ett slags nedärvd aura av att representera vanligt folk, på ett sätt som rörelserna längre till vänster knappast har.

Men läget börjar se smått katastrofalt ut.

I Storbritannien tycks Labour under sin nye ledare Keir Starmer vilja kastas ut allt det radikala som togs fram under Corbynåren. Labour har gått åt höger, och väljarna har följt med, men de följde med ett annat högerparti, Tory, och en Boris Johnson som otroligt nog tycks ha lättare för att höja exempelvis bolagsskatten än Labour.

Den nya Labourledningen vill nu slänga ut det mesta av det som gav Labour en stor valframgång 2017 och tycks lyssna mer på gamle Tony Blair, som en gång rätt radikalt skar av banden till arbetarväljarna, till Margaret Thatchers stora uppskattning. Under Corbyn växte medlemsskaran explosivt i Labour och de drogs till mottot ”Not for the few but for the many”. Krav på åternationalisering av järnvägar och annat restes, vilket väljare applåderade. Att Corbyns Labour förlorade stort till Tory i valet 2020 berodde i allt väsentligt på att partiet inte accepterade den Brexit som en massa tidigare Labourväljare ville ha.

I brittiska Labour är upprördheten nu stor från de mer klassiskt socialdemokratiska medlemmarna och väljarna när den nya ledningen har mage att skylla de senaste lokalvalsförlusterna på Corbyn. På sina håll var den nya ledningen mer intresserad av att skälla ut vänstern i det egna partiet än den Toryhöger man borde bekämpat.

Ett brittiskt Labour som går till höger kommer ofelbart att försvaga socialdemokratin i hela västvärlden.

I Tyskland ser det inte särskilt mycket bättre ut. Det program partiet går till val på är vagt och liksom varken särskilt rött eller grönt. Många år av koalition med konservativa CDU har brutit ner SPD:s identitet. Det parti som under ett sekels tid (före nazismen och under efterkrigstiden) var den ledande socialdemokratin i Europa krymper och har mycket litet att säga sina väljare.

I Frankrike är Macron av och till i underläge gentemot Marine le Pens högerpopulister inför presidentvalet. Helt borta från scenen är de franska socialisterna, som dock aldrig varit särskilt folkliga, och nog även de tidigare kommunisterna.

Det är fullt möjligt att detta är den ofrånkomliga trenden i västvärlden. Förra seklets stora reformistiska rörelse, socialdemokratin, marginaliseras och mister kontakten med en bred väljarkår. Problemet är att de vänsterrörelser som kan hoppas ta över knappast kommer att göra det, i alla fall inte inom överskådlig tid. Och därmed lämnas fältet fritt för högern.

I Sverige är läget heller inte uppmuntrande. I en enkät som SVT nyligen gjorde visade det sig att en majoritet av kommunpolitikerna i Socialdemokraterna gärna ser höjda kapitalskatter som krav i kommande valrörelse. Men S-ledningen skruvar besvärat på sig. De är livrädda för att tala om återinförd fastighetsskatt, arvsskatt, förmögenhetsskatt och har inte ens vågat säga ett knyst om den rättviseskatt LO nyligen föreslagit. Irritationen över Reformisternas ekonomiska program verkar vara större än ilskan över högerblockets ekonomiska politik.

Själv tycker jag att det borde vara givet att Socialdemokraterna i nästa valrörelse kräver att värnskatten återintroduceras. Borttagandet av den var Liberalernas påhitt i Januariavtalet, det har kostat jämlikheten miljardtals kronor som gått till de få istället för de många. Nu när Liberalerna valt den mörka sidan i svensk politik borde S våga ta tillbaka den skatten – alla resurser behövs när välfärden efter en lång pandemi måste repareras.

Just nu är det faktiskt nästan bara i USA som sittande regering vågar sig på något som liknar klassisk socialdemokratisk reformpolitik. Europeisk socialdemokrati krisar och tyvärr tror jag inte att rörelserna till vänster om den under överskådlig tid kan växa till breda folkliga alternativ som väljarna är beredda att ge regeringsmakt till.

Så jag är plötsligt pessimist? Nja. Saker och ting kan förändras snabbt. Det finns ännu många S-gräsrötter som skulle kunna vakna till och bli en förändrande kraft vid minsta progressiva signal uppifrån. Men de däruppe måste tvingas till att avge den signalen, annars händer intet och svensk socialdemokrati riskerar att fortsätta den gemensamma europiska S-vandringen mot nederlag och högersegrar.